Gustavs fruar

1. Katarina av Sachsen Katarina av Sachsen-- Lauenburg Lauenburg Katarina av Sachsen- Lauenburg, född 24 september 1513 i Ratzeburg, död 23 september 1535 i Stockholm, var Sveriges drottning 1531- 1535 i sitt gifte med Gustav Vasa. Margareta Margareta Eriksdotter Eriksdotter Margareta Eriksdotter (Leijonhufvud), enligt osäkra uppgifter född 1 januari 1516. död 26 augusti 1551 på Tynnelsö slott i Mälaren, var som Gustav Vasas andra gemål drottning av Sverige 1536–1551. Katarina Stenbock Katarina Stenbock född 22 juli 1535 på Torpa stenhus utanför Borås. död 13 december 1621 på Strömsholm, var drottning av Sverige 1552–1560 som gift med Gustav Vasa i hans tredje äktenskap.

3. Katarina av Sachsen-Lauenburg Katarina av Sachsen-Lauenburg, född 24 september 1513 i Ratzeburg, död 23 september 1535 i Stockholm, var Sveriges drottning 1531-1535 i sitt gifte med Gustav Vasa. Katarina var dotter till hertig Magnus I av Sachsen-Lauenburg (död 1543) och Katarina av Braunschweig- Wolfenbüttel. Hon fick en protestantisk uppfostran. Äktenskapet arrangerades av politiska skäl. Efter att förgäves ha hört sig för i Polen, Danmark och två tyska furstendömen rekommenderades Gustav att inleda förhandlingar med Sachsen-Lauenburg. Hertigdömet var fattigt men dess dynasti var besläktad med flera av Europas mäktigaste dynastier, det var ett centrum för legoknektar som kungen var i behov av och det var protestantiskt, samtidigt som Katarinas mor var väl sedd av kejsaren och kunde bidra med kejserliga kontakter. Gustav kunde genom detta knyta kontakter med tyska furstar men också med Danmark, då Katarinas syster, Dorothea av Sachsen-Lauenburg, var gift med den danske kronprinsen Kristian, senare Kristian III. Giftermålet länkade också Gustav med Bjälboätten från vilken Katarina härstammade, på två sätt: Hennes far hertig Magnus I, var ättling till såväl Bjälboätten som den gamla Erikska ätten, via Ingeborg Birgersdotter (Bjälboätten) (1253-1302) (dotter till Birger jarl och prinsessan Ingeborg Eriksdotter av Sverige), vilken var gift med hertig Johan I av Sachsen-Lauenburg (1249-1286). Hon härstammade också från Bjälboätten via sin mormor Katarina av Pommern-Wolgast. Förhandlingarna inleddes 1528, men drog ut på tiden i flera år. Hon mottog Korsholms och Kalmar län och Öland som livgeding.

4. K A T A R I N A

5. Sensommaren 1531 eskorterades Katarina till Sverige på en flotta ledd av hennes blivande svägerska och svåger Margareta Vasa och Johan av Hoya, och mötte sin blivande make då fartyget ankrade i Strömmen i september. Vigseln ägde rum i Stockholm på Katarinas 18-årsdag och följdes av festligheter som av prestigeskäl gjordes så praktfulla som det svenska hovet hade möjlighet till vid denna tid. Strax därpå trolovades kungens syssling Ebba Eriksdotter (Vasa)s dotter Brita med kungens gunstling Gustav Olsson (Stenbock) och kungens systerdotter Brita Joakimsdotter (Brahe) trolovades med riksråd Birger Nilsson (Grip), tillställningar där kungaparet stod värd och vilka var de första officiella festligheter Katarina deltog i som drottning efter sitt bröllop. Nästan ingenting är känt om Katarinas personlighet eller hennes tid som drottning. Inga namnlistor är bevarade om hennes personal, även om det antas att hon förde med sig några hovdamer från Tyskland och att en del riksrådsdöttrar utnämndes till hennes hovjungfrur. Heraldiskt vapen

6. Katarinas föräldrar Magnus I av Sachsen-Lauenburg, ibland titulerad Magnus II, född i Ratzeburg (1467?/1468?), död och begraven i Ratzeburg 1 augusti 1543, hertig av Sachsen-Lauenburg1507–1543. Son till hertig Johan V av Sachsen-Lauenburg (1439–1507) och Dorothea av Brandenburg (1446–1519). far till Katarina av Sachsen-Lauenburg (gift med Gustav Vasa) och morfar till svenske kungen Erik XIV. Katarina av Braunschweig-Wolfenbüttel, född 1488, död 29 juni 1563 i Amt Neuhaus, var hertiginna av Sachsen-Lauenburg, dotter till hertig Henrik I av Braunschweig-Wolfenbüttel (1463–1514) och Katharina av Pommern (död 1526). Katarina gifte sig i Wolfenbüttel i november 1509 med hertig Magnus I av Sachsen-Lauenburg (död 1543). Paret fick följande barn: Franz I av Sachsen-Lauenburg(ca 1510–1581), hertig av Sachsen-Lauenburg Dorothea av Sachsen-Lauenburg(1511–1571), gift med kung Kristian III av Danmark Katarina av Sachsen-Lauenburg(1513–1535), gift med kung Gustav Vasa av Sverige Klara av Sachsen-Lauenburg(1518–1576), gift med hertig Franz av Braunschweig-Lüneburg Sophia av Sachsen-Lauenburg(1521–1571), gift med greve Anton I av Oldenburg-Delmenhorst Ursula av Sachsen-Lauenburg(????–1577), gift med hertig Heinrich av Mecklenburg-Schwerin Barn

7. Katarina var dotter till hertig Magnus I av Sachsen-Lauenburg (död 1543) och Katarina av Braunschweig- Wolfenbüttel. Hon fick en protestantisk uppfostran. Äktenskapet arrangerades av politiska skäl. Efter att förgäves ha hört sig för i Polen, Danmark och två tyska furstendömen rekommenderades Gustav att inleda förhandlingar med Sachsen-Lauenburg. Hertigdömet var fattigt men dess dynasti var besläktad med flera av Europas mäktigaste dynastier, det var ett centrum för legoknektar som kungen var i behov av och det var protestantiskt, samtidigt som Katarinas mor var väl sedd av kejsaren och kunde bidra med kejserliga kontakter. Gustav kunde genom detta knyta kontakter med tyska furstar men också med Danmark, då Katarinas syster, Dorothea av Sachsen-Lauenburg, var gift med den danske kronprinsen Kristian, senare Kristian III. Giftermålet länkade också Gustav med Bjälboätten från vilken Katarina härstammade, på två sätt: Hennes far hertig Magnus I, var ättling till såväl Bjälboätten som den gamla Erikska ätten, via Ingeborg Birgersdotter (Bjälboätten) (1253-1302) (dotter till Birger jarl och prinsessan Ingeborg Eriksdotter av Sverige), vilken var gift med hertig Johan I av Sachsen-Lauenburg (1249-1286). Hon härstammade också från Bjälboätten via sin mormor Katarina av Pommern-Wolgast. Förhandlingarna inleddes 1528, men drog ut på tiden i flera år. Hon mottog Korsholms och Kalmar län och Öland som livgeding. Sensommaren 1531 eskorterades Katarina till Sverige på en flotta ledd av hennes blivande svägerska och svåger Margareta Vasa och Johan av Hoya, och mötte sin blivande make då fartyget ankrade i Strömmen i september.

8. Vigseln ägde rum i Stockholm på Katarinas 18-årsdag och följdes av festligheter som av prestigeskäl gjordes så praktfulla som det svenska hovet hade möjlighet till vid denna tid. Strax därpå trolovades kungens syssling Ebba Eriksdotter (Vasa)s dotter Brita med kungens gunstling Gustav Olsson (Stenbock) och kungens systerdotter Brita Joakimsdotter (Brahe) trolovades med riksråd Birger Nilsson (Grip), tillställningar där kungaparet stod värd och vilka var de första officiella festligheter Katarina deltog i som drottning efter sitt bröllop. Nästan ingenting är känt om Katarinas personlighet eller hennes tid som drottning. Inga namnlistor är bevarade om hennes personal, även om det antas att hon förde med sig några hovdamer från Tyskland och att en del riksrådsdöttrar utnämndes till hennes hovjungfrur, däribland Margareta Eriksdotter (Leijonhufvud). I äldre svensk litteratur beskrivs Katarina som nyckfull, kallsinnig och ständigt klagande över allt vad svenskt var, och äktenskapet har på obekräftade grunder beskrivits som olyckligt. Gravöppningen beskriver uppger att hon hade ett "fint" huvud och var 160 cm lång. Katarina nedkom i september 1533 med en tronarvinge, sonen Erik. Hon vigdes på sin egen 18 - årsdag

9. Under en bal som gavs i Stockholm i september 1535 till ära för hennes svåger Kristian III av Danmark, då Katarina troligen var havande, föll drottningen så illa då hon dansade med Kristian att hon blev sängliggande. Komplikationer tillstötte, och Katarina avled dagen före sin 22-årsdag med sitt ofödda barn. Katarina bisattes i Storkyrkan i Stockholm den 1 oktober 1535, men gravsattes först den 21 december 1560 i Uppsala domkyrka jämte Gustav och hans andra gemål Margareta Eriksdotter (Leijonhufvud). En gravvård är upprest i det så kallade Vasakoret bakom altaret. Enligt rykten utspridda av Lübeck och Rostock under Grevefejden ska Gustav Vasa ha mördat Katarina genom att slå henne i huvudet med en "yxhammare", en promenadkäpp av silver, sedan han av en spion fått veta att Katarina hade förtalat honom inför den danske kungen under dansen. Undersökningar av Katarinas kranium och ben under 1940-talet har inte påvisat några skador som skulle kunna kopplas till en sådan händelse. Kristian III av Danmark uppgav själv i ett brev om hur Katarina hade fallit under dansen under hans besök i Sverige. Katarina har i traditionell historiskrivning ofta beskrivits negativt och fått utgöra ett dåligt exempel som kontrast mot Gustav Vasas andra maka Margareta Leijonhufvud, som på ett lika stereotypt sätt har framställts som en idealdrottning. En dödlig dans

10. Margareta Eriksdotter Leijonhufud Margareta Eriksdotter (Leijonhufvud), enligt osäkra uppgifter född 1 januari 1516 på Ekebergs säteri, Lillkyrka, Närke, död 26 augusti 1551 på Tynnelsö slott i Mälaren, var som Gustav Vasas andra gemål drottning av Sverige 1536– 1551. Margareta var dotter till Erik Abrahamsson (Leijonhufvud) och Ebba Eriksdotter (Vasa). Hon var fyra år gammal när hennes far halshöggs på Stortorget i Stockholm under Stockholms blodbad 8 november 1520. Vid denna tid befann sig Margareta tillsammans med sin mor och sina syskon som gäster under Västerås klosters beskydd på önskan av fadern, som hade skickat dem dit för deras säkerhets skull. Modern fick behålla makens egendomar trots att han hade avrättats, vilket antagligen berodde på den allmänna instabiliteten i Sverige just då.

12. Margareta Eriksdotter Leijonhufud Efter faderns död flyttade hon tillsammans med modern och sina syskon till Lo slott, som låg på ön Loholmen i sjön Anten intill Gräfsnäs i nuvarande Alingsås kommun i Västergötland. Familjens andra sätesgård var Ekeberg vid Hjälmaren i Närke. Det finns mycket lite information om Margaretas liv före hennes äktenskap. Enligt uppfostringsboken Oeconomia, skriven av Per Brahe, som tillhörde samma generation och klass, skulle en adlig dotter få lära sig hushållskunskaper, godsskötsel, ekonomi, läsa, skriva och räkna för att kunna övervaka både hushållstjänare och bokförare och ta ansvaret för godset under makens frånvaro, hon skulle kunna tala åtminstone tyska förutom svenska samt bilda sig till värdighet men också ödmjukhet genom att studera religiös sedelärande litteratur. Det var också vanligt bland den svenska adeln vid denna tid att låta sina döttrar undervisas en tid i ett kloster, och Margaretas uppfostran antas motsvara denna samtida norm. Det är troligt att hon var hovjungfru åt Gustav Vasas första drottning Katarina av Sachsen-Lauenburg. Hennes familj var med all säkerhet närvarande vid kungens bröllop, och det nyblivna kungaparet stod värdar när hennes syster Brita gifte sig med kungens gunstling Gustav Olofsson (Stenbock) strax efter det kungliga bröllopet. Vid tiden för kungens första äktenskap var Margareta 15 år gammal, hennes mor var kungens släkting och hennes syster gift med hans hovman, och även om inga listor finns om vilka hovdamer Katarina hade under sin tid i Sverige, torde Margareta med tanke på sin sociala ställning, ålder, kontakter och samtida sed ha fått avsluta sin uppfostran som hovdam.

13. Enligt gammal tradition ska Margareta och Svante Sture den yngre ha förälskat sig i varandra och trolovat sig i hemlighet före hennes äktenskap. Det är inte bekräftat att de var trolovade, men det anses mycket troligt att det var så, med tanke på att familjerna Sture och Leijonhufvud tillhörde Sveriges främsta familjer och enligt adelns giftermålsmönster troligtvis skulle ha strävat efter att sluta förbund med varandra genom äktenskap. Heraldiskt vapen

14. Enligt sägnen gömde sig Margareta på slottsvinden när Gustav Vasa friade till henne. Bild från utställning på Gräfsnäs slott.

15. 1535 avled kungens första drottning Katarina av Sachsen-Lauenburg. Eftersom äktenskapet bara hade resulterat i en son, och en reservarvinge var viktig om tronarvingen skulle avlida, ansågs det nödvändigt för kungen att gifta om sig. Orsaken till att äktenskapet mellan Gustav Vasa och Margareta arrangerades är obekräftad. Men kungens möjligheter att arrangera ett nytt dynastiskt äktenskap med en utländsk prinsessa i det komplicerade läge Nordeuropa befann sig i under Grevefejden var små. Berend von Melens pamfletter mot Gustav Vasa, liksom hans syster och svågers avhopp till Lübeck, hade väckt uppseende i Östersjöområdet och gett kungen dåligt rykte i Tyskland, där han också vägrats bli medlem i Schmalkaldiska förbundet. Ett dynastiskt äktenskap var också dyrt och tidsödande med tanke på hur det hade varit att arrangera kungens första dynastiska äktenskap, där förhandlingarna hade dragit ut i åratal och beskrivits som förödmjukande för kungen, som betraktades som en uppkomling i Europa. En äktenskapsallians med en medlem av en svensk adelsätt skulle säkra kungen inrikespolitiskt stöd, och förhandlingarna skulle vara både snabbare och billigare. Margareta kom ur en av rikets ledande adelsätter, hennes mor var släkt med kungen och två av hennes systrar var gifta med hans förtrogna: Birgitta "Brita" med Gustav Olofsson (Stenbock) och Anna med Axel Eriksson (Bielke). Inga källor nämner hur frieriet gick till, och vad Margareta kände inför äktenskapet är okänt. Enligt en muntlig tradition gömde sig Margareta i en kista när kungen kom för att fria. En ekkista kallad "Drottning Margaretas kista" finns bevarad på Ekebergs herrgård, men denna är yngre.

16. Margareta och Gustav Vasa vigdes av ärkebiskop Laurentius Petri i Uppsala domkyrka den 1 oktober 1536. Enligt Per Brahe skedde bröllopet med "synnerligen stor ståt, fröjd och härlighet", men det finns inga detaljer bevarade om hur firandet gick till. Vid bröllopet dubbades Margaretas bröder Abraham och Sten till riddare och blev liksom hennes svågrar utnämnda till riksråd. Margaretas tid som drottning inledde vad som har kallats Kungafrändernas tid, när Gustav Vasa genom sitt äktenskap säkrade vasaättens ställning genom en tät familjekontakt med sin makas och sin egen släkt, som giftes in i varandra genom flera bröllop och spelade en viktig och sammanhållen grupp vid hovet. Margareta ska enligt traditionen ha varit trolovad med Kristina Gyllenstiernas son Svante Sture den yngre, som i stället fick gifta sig med hennes syster Märta. Svante Sture befann sig vid tiden för Margaretas äktenskap i Lübeck, där han hade satts i arrest av stadsborna sedan han hade avböjt deras erbjudande om att lanseras som svensk kung under Grevefejden.

17. Enligt en mycket välkänd gammal tradition, som ofta berättas om Margareta, ska kungen en dag ha överraskat henne ensam med Svante Sture, som stod på knä framför henne. När kungen upprört bett om förklaring, ska Margareta snabbt ha talat om för honom att Sture bad om hennes syster Märtas hand, något kungen sedan omedelbart biföll. Olof von Dalin beskrev scenen: "Sturen skyndade till Sverige och sökte en gång tillfälle, att betyga sin förra ömhet med all den eld, som i ett ungt sinne kan upptändas men det hade bekommit honom illa, om ej Drottningens fintlighet honom räddat. Han hade för henne kastat sig på knä, när Konungen hastigt inkom och frågade vad det betydde: Han begär, sade Drottningen, min syster Märta till äkta, vartill K. Gustav strax samtyckte, och blev Sturen således gift innan förmodat. Svante Sture gifte sig med Märta Leijonhufvud 1538. Relationen mellan Margareta och Gustav Vasa beskrivs som lycklig. Med sitt milda, vänliga sätt lär hon ha utövat ett lugnande inflytande över Gustav Vasa. Hon beskrivs som en mycket älskad drottning av både sin make och svenska folket. Gustav ska aldrig ha haft en älskarinna: "sitt äktenskap höll han och väl" utan någon "concubinam". Han började sina brev till sin hustru "Min allra hjärtans käraste Margareta". Detta tillsammans med allt ansvar, som Gustav gav henne, visar hans förtroende för henne. Margareta behöll hela livet sin katolska tro, medan Gustav Vasa genomförde reformationen. Hon får en påfallande positiv beskrivning i samtida dokument. Hon beskrivs som en trofast hustru som inte överträdde sina befogenheter, som en ansvarstagande förälder, en skicklig organisatör av hovets hushåll och som en barmhärtig filantrop mot de nödlidande.

18. I sin roll som drottning fick hon det högsta ansvaret för hovets hushåll och personal. Hon skötte hovets inköp och kontakten med dess leverantörer, och kunde i denna roll utfärda privilegiebrev för hantverkare och köpmän. Hon hade också ansvaret för hovets personal. Hovets personal är endast fragmentariskt känd under Margaretas tid som drottning. Hennes hovdamer, som sammanfattades under namnet "fruntimret", bestod av ogifta hovjungfrur som skulle vistas en tid vid hovet för att lära sig fint sätt och sedan få ett äktenskap arrangerat av drottningen, gärna med någon av kungens hovjunkrar, vars bröllop sedan hölls av kungaparet. Ett exempel på en sådan hovjungfru var Ebba Månsdotter Lilliehöök. Kungaparet arrangerade dessa äktenskap för att upprätthålla en inrikespolitisk balansen mellan adelsätterna. Hovjungfrur och hovjunkrar skulle på kungens befallning varje dag efter middagen dansa med varandra i slottets danssal; annars åtföljde hovjunkrarna kungen på hans dagliga jakter, medan hovjungfrurna sydde i drottningens frustuga. Hovjungfrurna valdes troligen ut bland döttrar till riksråd (med all säkerhet hörde Margaretas systerdöttrar till dessa), och övervakades av en hovmästarinna. Bland hennes övriga hovpersonal nämns främst Birgitta Lass Andersson, kungabarnens sköterska och av allt att döma Margaretas gunstling. Margareta hade också personliga affärer och gods som hon skötte utan inblandning från kungen; vid sin död var hon personlig ägare av 150 gårdar, 109 stadstomter och 3 kvarnar. Margaretas familj gynnades av hennes äktenskap med kungen, och hennes familj bad henne ofta utverka förmåner åt dem från kungen. Flera av hennes manliga släktingar utsågs till riksråd, lagmän och häradshövdingar. Hennes bröder Abraham och Sten utsågs till riksråd: särskilt Sten gynnades, då han stödde kungens strävan efter ett absolut fursteideal, blev krigsråd och fick bära spiran under högtider.

19. Hennes syster Annas make blev genom förläningar en av Östergötlands rikaste män, liksom hennes syster Britas make blev motsvarigheten i Västergötland. Hennes mor och mormor mottog förläningar och rätten att ta upp en del av skatten från underlydande bönder. Den familjemedlem Margareta tycks ha stått särskilt nära var sin syster Märta. Hon upprätthöll en aktiv korrespondens med Märta, som hon kallade "Hjärtans käre syster" och avhandlade både godsekonomi och inrikespolitik. Hon agerade ofta för dennas räkning inför monarken, och Märta vidarebefordrade dessutom ofta supplikanters böner till Margareta, bland annat hennes egen makes, och Margareta förde dem sedan vidare till kungen. Margareta är känd för att med framgång ofta ha talat med kungen till andras förmån. Enligt den lutherska hustavlan var det hennes uppgift som husmor att ge sin make råd, ta hand som sina underlydande och mildra makens stränghet, och att agera medlare, tala inför kungen för andras räkning och mildra hans domslut tillhörde också den allmänna och stereotypa normen för en drottnings roll i Europa vid denna tid. Den typen av inflytande uppfattades som acceptabel enligt samtida norm och bedömdes inte som att hon orättfärdigt lade sig i politiken. Ett tecken på detta var att Margareta inte betraktades som politiskt aktiv och inte förebråddes för sin påverkan av Gustav Vasa, medan Gunilla Bielke, som på samma sätt utövade inflytande över Johan III, till skillnad från henne ansågs utöva orättfärdigt politiskt inflytande. Margareta omnämns ofta i rollen som medlare och anlitades ofta som sådan av både allmänheten och av sin egen släkt.

20. Hon bedöms ha haft en diplomatisk förmåga som gjorde att hon inte irriterade kungen med sina böner för andras räkning, utan som regel hade framgång. Det finns många exempel på denna verksamhet. Redan en vecka efter giftermålet, hösten 1536, benådades en silverköpare i Sala av kungen på Margaretas initiativ "för vår käre Husfrugis Drottning Margaretis böns skull", och i februari 1537 utfärdade kungen en benådning "för vår hjärtans käraste husfrugis, och hennes käraste moders flitige förböners skull. Frågorna kunde gälla allt från affärsverksamhet till rättsfall och benådning av domar. Änkan Hebbla Siggesdotter (Sparre), som hade misslyckats i sin ansökan till kungen om tillstånd att sälja spannmål direkt till utländska hamnar, lade fram samma bön till drottningen. Margareta utverkade att den landsflyktige Wulf Gylers maka Margareta Gire, som under konflikten mellan kungen och maken blivit så hårt förhörd av kungens sekreterare att hon svimmat av rädsla, fick tillbaka parets konfiskerade egendom i Stockholm innan hon tilläts lämna landet, och Gustav påpekade då att "Det var för vår kära husfru drottning Margaretas flitiga bön och begärans skull". Det finns endast ett tillfälle, år 1550, då Margareta dokumenteras ha sagt nej till att tala med Gustav för en annans förmån. Gustav Vasa ogillade också när Margaretas verksamhet missbrukades, och förebrådde en gång hennes bror Sten för att ha vänt sig till Margareta i stället för honom direkt.

21. Margareta kunde också personligen hjälpa en del supplikanter direkt utan att behöva fråga kungen. Hon kunde med egna pengar ge lån och även gåvor till hjälpbehövande, och även kontakta berörda myndigheter för deras räkning. Hon gav till exempel ett lån till Anders Person i Nyköping för inköp av spannmål efter en dålig skörd; när en kvinna vid namn Anna talade om att hennes farsarv, ett stenhus i Stockholm, hade pantsatts av hennes styvfar, kontaktade hon rådet i Stockholm och bad dem undersöka äganderätten. I Stockholms tänkeböcker förekommer flera fall då hon ingripit mot myndigheterna till supplikanters förmån utan att kungen var inblandad, och där protokollet hänvisar att en brottsling benådats tack vare "vår nådige frus förbön". I oktober 1547 ingrep hon till exempel till förmån för Peder Mattssons änka Anna, som av Simon skrivare hade åtalats för att ha begått äktenskapsbrott med landsknekten Rasmus Jute, som skulle ha varit hennes älskare medan maken levde: Anna vägrade att inställa sig i rätten utan tog "sig hemeliga in på slottet och in till vår aller käre nådige fru, att hennes nåde vara hennes behjälplig". Margareta kallade dagen därpå in sig Simon och "förbjöd honom det han platt intet skulle befatta sig med henne [Anna]", som därefter slapp åtal och kunde gifta om sig med Jute. När kungen fängslade sin kansler Conrad von Pyhy tog drottning hand om dennes maka Anna von Pyhy och gav henne pengar för att kunna återvända till sin släkt i Tyskland. Drottning Margareta hade dock också en öppet politisk roll. I de slottslovenbrev som Gustav utfärdades 1542 ålades kungens ståthållare för slotten i Läckö, Stegeborg, Gripsholm och Stockholm att hålla dem för "vår käraste Husfru Högmäktige Furstinne och Drottning Margareta":s räkning fram till Eriks myndighetsdag om denne blev monark som omyndig, vilket i praktiken gav henne en riksföreståndare ställning.

22. I arvföreningen i Västerås i januari 1544 förklarades att Margareta tillsammans med några av riksråden skulle fungera som rikets regent om Gustav Vasa skulle avlida då Erik var omyndig: "[Den] stormäktigaste furstinne och fru, fru Margareta, Sveriges, Götes och Vendes drottning, vår nådigaste fru, riket och regementet till den bäste och uti frid och rolighet". Hon fick vid flera tillfällen uppdrag av Gustav att se över mindre myndighetsutövare såsom fogdar och övervaka att de skötte sina sysslor och inte missbrukade sin ställning och även att förhindra godsägare från att begå övergrepp mot bönder med tanke på de uppror som annars kunde bli följden. Vintern 1543 fick hon i uppdrag att sända ut spioner som kunde utröna stämningen bland allmogen i Södermanland på grund av det missnöje som rådde över dagsverkena på Gripsholm, eftersom missnöje bland bönderna lätt kunde urarta i uppror: "Och vad du kunde have tillfälle, att låta utskicke några förklädde i bondekläder, ibland bönderna, som kunde höre och förnimme, vad deras snack och väsen vara, och hur de skicke, då låge där stor makt uppå." Hon hade särskilt under kungens frånvaro ansvar för de kungliga godsen, och gav som sådan order till de kungliga befallningsmännen och slottsfogdarna i kungens ställe. Ett sådant exempel är då hon på kungens anmodan 1544 varnade slottsfogden i Arboga för att han misskötte sitt ämbete. 1545 anmodade hon på kungens önskan borgmästaren och rådmännen i Arboga att ta emot guldsmeden Hans van Raplin och låta honom bygga upp sin verksamhet, då det vid denna tid var ont om personer med detta yrke i Sverige. Margareta gavs också utrikespolitiska uppgifter av Gustav Vasa. 1542 sändes hennes bror Sten till det franska hovet på diplomatiskt uppdrag.

23. Sverige ville sluta en allians med Frankrike för att slippa ur Habsburgs inringning och isolering av Sverige från resten av Europa (Habsburg stödde Kristian II:s två döttrars anspråk på den svenska tronen). Målet nåddes 1543, och Margareta sände året därefter ett tackbrev på latin till den franske kungens syster Margareta av Navarra, "älskligaste och käraste syster" för hennes vänlighet mot brodern och bad henne tala om ifall "det i detta vårt nordliga rike finns något som kan vara till värde och glädje för Ers Nåd", ett brev som sändes med hennes franske hovläkare Karl Paludanus, som skulle återvända till Frankrike. Detta var ett typiskt diplomatiskt brev till en utländsk makthavare: även Henrik VIII av England brevväxlande med Margareta av Navarra på grund av hennes stora inflytande på sin bror, Frankrikes kung. Margareta närvarade vid mötet mellan den svenska och danske kungen under fredsförhandlingarna i Brömsebro 1541, och undertecknandet av dessa i Kalmar strax därpå. Margareta avled i augusti 1551 efter en kort tids sjukdom. Enligt Aegidius Girs krönika tackade hon på dödsbädden maken för sin ställning som drottning, bad om ursäkt för att hon inte visat sig värdig positionen och bad sina barn att hålla sams. En solförmörkelse ska ha inträffat då hon uppgav andan. Det är inte känt om detta var bokstavligt menat eller inte. En partiell solförmörkelse inträffade den 31 augusti, och det är antagligen den man hänvisar till. 800 mark delades på kungens önskan ut till domkyrkor, skolstugor och hospital över hela riket till förmån för sjuka och nödställda samt fattiga studenter, en månad efter hennes död. Hon begravdes i Uppsala domkyrka 1560. Hon hade efter sin död blivit tillfälligt begraven i väntan på att hennes sarkofag skulle färdigställas, och hon blev därför inte slutgiltigt begraven förrän samma år som Gustav Vasa och hans första maka Katarina i december 1560.

24. Margareta Leijonhufvud har i historien länge beskrivits som en idealbild av hur en drottning borde vara. Detta påbörjades redan vid den likpredikan som hölls över henne. Senare framställdes hon som en perfekt drottning i motsats till kungens första maka Katarina, som fick rollen som det dåliga exemplet, och hon beskrevs som en landsmoder för folket, exempelvis i sammanställningen Om svenska drottningar som utgavs vid Gustav IV Adolfs giftermål med Fredrika av Baden 1797. Den 6 juni 2016, 500 år efter hennes födelse och samma datum som maken Gustav Vasa blev kung, avtäcktes en bronsbyst på henne i Gräfsnäs slottspark i Alingsås kommun. Avtäckningen gjordes av prinsessan Désirée. Bronsbysten gjordes av skulptören Britt-Marie Jern, Göteborg på initiativ av AM Alströmer, Alingsås. Gräfsnäs ligger nära ön Loholmen, där Margareta växte upp. Tack vare generösa sponsorer kunde denna bronsbyst tas fram.

25. Katarina Gustavsdotter (Stenbock) Katarina Gustavsdotter (Stenbock), född 22 juli 1535 på Torpa stenhus utanför Borås i nuvarande Tranemo kommun, död 13 december 1621 på Strömsholm, var drottning av Sverige 1552–1560 som gift med Gustav Vasa i hans tredje äktenskap. Katarina var dotter till riksrådet Gustav Olofsson (Stenbock) och Brita Eriksdotter (Leijonhufvud) samt systerdotter till Gustav Vasas andra drottning, Margareta Eriksdotter (Leijonhufvud); hon var därmed också kusin till kungens nio barn med Margareta. Hennes föräldrar, liksom Margaretas övriga släktingar, kallades för "Kungafränderna" och intog en framträdande plats vid det svenska hovet under Margaretas tid som drottning, och kungen närvarade ofta vid deras familjehögtider, såsom vid bröllop i släkten, liksom de närvarade vid hans. Katarinas föräldrar räknades som personliga vänner till Gustav Vasa: hennes far gjorde karriär som riksråd på grund av sin lojalitet mot kungen, och monarken ska ha haft "alltid mycket förtroende" för hennes mor: "Till hennes [Margaretas] syster Birgitta... hade han alltid mycket förtroende".

26. Gustav Vasa finner sin gemål Katarina Stenbock sovande och hör henne säga: "Kung Gösta håller jag mycket kär, men Rosen glömmer jag aldrig" KONSTNÄR Hugo Salmson

27. Inte mycket är känt om Katarinas liv före giftermålet. Den normala uppfostran för en adlig svensk kvinna under denna tid var att lära sig att läsa och skriva genom att studera moraliska religiösa skrifter, som uppfostrade en dotter till att bli en hustru kapabel att sköta ett stort godshushåll åt en äkta make och agera som hans representant i hans frånvaro, vilket innebar att hon också fick lära sig räkning, godsskötsel och ekonomi. Det är möjligt att hon tillbringade en tid vid hovet som hovjungfru, även om det inte finns någon uppgift om det eller att hon i varje fall träffade kungen vid familjehögtider. Katarina var omkring 155 cm lång, hade mellanblont hår och blå ögon och beskrivs som vacker. Enligt traditionen var Katarina inofficiellt förlovad med Gustav Johansson (Tre Rosor) före sitt äktenskap, en förlovning som bröts för kungens skull. Efter giftermålet ska hon en gång ha ertappats av kungen med att tala i sömnen: "Konung Gustaf håller jag mycket kär; men Rosen förgäter jag aldrig." Torpa stenhus

28. Torpa stenhus är ett slott i Länghems socken i Tranemo kommun i Västergötland. Slottet är beläget väster om sjön Åsunden, omkring 2,5 mil öster om Borås. Öster om stenhuset finns Torpanäsets naturreservat. Det är jämte Glimmingehus i Skåne en av Sveriges bäst bevarade medeltidsborgar. Torpa är en så kallad enkelhusborg från 1400-talet som varit sätesgård för släkten Stenbock. Det första stenhuset uppfördes omkring år 1470

29. Riddarsalen på Riddarsalen på Torpa, med sin Torpa, med sin renässansdekor renässansdekor

31. Det första stenhuset uppfördes omkring år 1470 av riksrådet Arvid Knutsson som försvarsborg mot danskarna. Omkring 1550 tillkom trapptornet och vissa om- och tillbyggnader skedde under 1500- och 1600-talen. Riddarsalen har välbevarad renässansinteriör och slottskapellet, som inreddes i slutet av 1600- talet, är i barockstil. På Torpa hämtade Gustav Vasa sin tredje hustru, Katarina Stenbock. Torpa, som blev den stenbockska släktens främsta stamgods, har sedan 1400-talet aldrig sålts utan gått i arv antingen på mans- eller kvinnosidorna. Borgen har de senaste decennierna genomgått en stor invändig renovering. Den nuvarande ägaren har låtit återställa den ursprungliga rumsindelningen samt möblera upp en del av slottet. Man har även lyft golven, som genom åren satt sig rejält, sedan man rivit alla innerväggar, varav vissa var bärande. Under många år fungerade borgen som sädesmagasin, vilket var anledningen till att de flesta innerväggar revs. Användningen som sädesmagasin är också orsaken till att borgen är så välbevarad, trots att den varit obebodd under lång tid, eftersom denna verksamhet krävde ett helt tätt tak.

32. Torpaätten eller Torpasläkten har fått sitt namn efter egendomen Torpa stenhus vars äldste med säkerhet kända anfader i häradshövdingen Jöns Bengtsson (sparre) (född på 1340-talet, levde ännu 1412). Arvid Jönsson lade till en sexuddig stjärna till faderns sparrevapen, varför detta vapen ofta kallas Sparre över stjärna. Dennes son, väpnaren Arvid Jönsson (död senast 1438) kompletterade faderns vapen (en sparre) med en sexuddig stjärna från sin hustrus vapen. Från Knut Arvidsson ärvdes sätesgården Torpa till sonen Arvid Knutsson till Torpa. Arvid Knutsson (Sparre över stjärna) son till Knut Arvidsson (Stenbock) och Kerstin Erlandsdotter var svenskt riksråd. Gift med Anna Gustafsdotter av den äldre Stenbocksätten. Oavsett namn och startpunkt anges både den friherrliga och grevliga ätten Stenbock och den adliga ätten Drake af Intorp som utgreningar från Torpaätten, vilken därmed försvann ur historien. Vapen för den yngre Stenbocksätten

33. När drottning Margareta avled i augusti 1551, bad kungen först Kristina Gyllenstierna att ta över ansvaret för kungabarnen, men när hon av ålderdomsskäl inte längre kunde göra det, ombads Katarinas mor "Fru Birgitte" att tillsammans med mostern Märta att ta över ansvaret vid juletid 1551. Det ansågs självklart att kungen skulle gifta om sig: enligt normen förväntades en adlig änkling med minderåriga barn att göra det, och kungen uppgav själv att han behövde en drottning till sitt hov och en mor till sina barn. I mars 1552 kallades hennes mor samt hennes moster Märta och dennas make och Per Brahe till familjeråd hos kungen i Västerås, och det är troligt att det var vid detta tillfälle kungen föreslog hennes familj ett äktenskap mellan honom och Katarina. Äktenskapsförhandlingarna tros ha förts med modern. Stenbock välkomnade förslaget, som säkerställde att det inflytande vid hovet familjen hade fått genom Margaretas äktenskap skulle säkras genom Katarina. Prästerskapet, representerat främst av ärkebiskopen och biskoparna av Strängnäs och Västerås, motsatte sig giftermålet då det på grund av den nära släktskapen mellan Margareta och Katarina ej skulle vara förenligt med Bibelns bud enligt Tredje Mosebok 18:e kapitel: även om det inte sades att det var förbjudet att gifta sig med en hustrus systerdotter, förbjöds äktenskap med en farbrors änka och liknande, vilket togs som en hänvisning till förbud mot äktenskap med en avliden makas släktingar. Gustav Vasa genomdrev dock sin vilja med motiveringen att Gamla testamentet endast gällde judar. Han tillsatte en utredning ledd av Georg Norman påpekade att bibeln tillät äktenskap med en avliden hustrurs syster, varför en avliden hustrus systerdotter borde vara tillåtet.

34. Kungen kallade till ett officiellt möte med biskoparna i Linköping i juli, där de lämnade in officiella protester mot äktenskapet. Kungen fick sedan riksråden att styrka äktenskapet och bekräfta kungens rätt att gifta sig oavsett kyrkans åsikt, något biskoparna då lovade att respektera. Vid detta tillfälle motiverades äktenskapet med Katarina med att kungen behövde gifta om sig för att få en drottning och en mor åt sina barn. Eftersom storpolitiken gjorde det svårt, tidsödande och dyrt att inleda långdragna förhandlingar om ett äktenskap med en utländsk prinsessa, hade det i stället ansetts bäst att välja en brud ur den inhemska högadeln. Att det blev just Katarina handlade, enligt den officiella motiveringen, inte om något personligt tycke. Vid denna tidpunkt fanns det heller inte så många kandidater i rätt ålder i den svenska högadeln, och Katarinas familj och föräldrar var högt ansedda av kungen. Våren 1552 besökte kungen godset Torpa för att framföra sitt frieri till Katarina personligen. Enligt traditionen ska hon då ha försökt gömma sig bakom en buske i trädgården. Vigseln ägde rum den 22 augusti 1552 i Vadstena klosterkyrka. Kungahovet övernattade då i det dåvarande Kungshuset, en träbyggnad som användas i väntan på att slottet där skulle byggas klart. Katarina bar vid bröllopet en rosa sidenklänning med överklänning i silvertyg kantad med karmosinröd sammet och en pärlstickad hätta.

35. Hon ledsagades till kyrkan, liksom sin moster och föregångare brukade göra vid offentliga processioner, av sina manliga släktingar, med de två äldsta prinsarna framför och prinsessorna efter sig klädda i rödgyllene sammet. Bröllopet firades sedan med fackeldans i Kungshuset. Dagen därpå kröntes Katarina till drottning i rosa sidenklänning med en överklänning av rött guldtyg och med kungens krona och spira. Det finns inte så mycket information om Katarina Stenbocks tid som drottning, som tycks ha varit stillsam, eller om hennes relation till sin make eller sina styvbarn under makens livstid. Hennes relation till styvbarnen var dock bekräftat god efter makens död, med undantag av den till Karl. Om Katarina Stenbock som drottning sägs att hon "stilla och värdigt fann sig i sin roll som Sveriges drottning". Katarina ska enligt vissa uppgifter troligen ha varit gravid under 1554 och 1555, men graviditeterna blev aldrig bekräftade, och hon förblev barnlös. Den närmaste uppgiften om en graviditet är från maj 1556, då hon ska ha drabbats av "plötsliga modersbesvär" under en vistelse på Åland, något som har tolkats som ett missfall. I egenskap av drottning fick Katarina ansvaret för den kungliga barnkammaren, särskilt över kungens döttrars uppfostran, samt för hovets hushåll. Hon fick också ett eget hov med egna hovfunktionärer, även om det nästan inte finns någon information om dem.

36. Vid denna tid var de adliga hovfunktionärernas anställningar normalt sett kortvariga: de flesta av kungens hovmän var unga junkrar som tjänstgjorde en kort tid för att lära sig fina seder innan de fortsatte med en karriär inom militären eller politiken, och Katarina tilldelades på samma sätt adliga hovjungfrur, som hon hade till uppgift att arrangera bröllop för sedan de hade tillbringat en tid vid hovet för att lära sig fina seder och under övervakade former fått lära känna lämpliga äktenskapspartners: hovjungfrurna hölls annars mycket strängt och sysselsattes vanligen med sömnad i drottningens rum, för att inte sprida dålig propaganda över vasahovet. En av få incidenter som omnämns om Katarina som drottning, var då hovjunkern Hogenskild Bielke i sina brev till sin mor beskrev hur han hade trakasserats av Katarinas bröder Erik och Olof, som utmanade honom på slagsmål och förstörde hans kläder och framgångsrikt utnyttjade sin ställning som drottningens bröder: bland annat hade Katarina sett till att ett tyg som kungen gav till både Bielke och Katarinas bröder för kläder, endast gavs till hennes bröder. Som drottning förväntades Katarina att agera för sin familj och utgöra dess förbindelselänk med kungen precis som hennes moster drottning Margareta hade gjort, och det var också en uppgift hon utförde: när hennes moster Märta år 1556, till exempel, sände en begäran om att kungen skulle sände henne ett brev rörande rättigheterna till Läckö Län, utförde Katarina framgångsrikt den uppgiften. Hon följde med kungen på hans resa till Åbo i Finland 1555, och tillbringade följande vinter på Åland.

37. Under Vadstenabullret och skandalen kring hennes styvdotter Cecilia 1559 var hon en av dem som Katarina Vasa förhandlade med för att lösa situationen. Utifrån bevarade brev att döma försökte hon agera medlare mellan monarken och sin styvdotter Katarina Vasa för att den senare skulle få tillstånd av kungen att lämna landet med sin make. Katarina Vasa fick dock inte lämna landet förrän efter sin fars död 1560. Katarina ombads också följa med Cecilia då denna konfronterades av sin far vid återkomsten till Stockholm. I maj 1560 bad kronprins Erik henne också utverka ett tillstånd för honom att resa och fria till Elisabet I av England. Katarina blev änka 1560 och överlevde sin make i 61 år. Enligt officiell historiebeskrivning vakade hon troget dag och natt vid makens dödsbädd utan sömn tills hon själv blev sjuk, och därefter bad om att en säng skulle ställas bredvid makens där hon kunde sova för att fortsätta vara vid hans sida. Enligt uppgift fortsatte hon att medla mellan maken och dennes barn även vid dödsbädden, då hon på hans klagomål över att de inte var där svarade att de gärna hade velat vara det, om de inte vore rädda för hans vrede. Vadstena bullret "Vadstenabullret" kallas den händelse som utspelade sig på Vadstena slott natten till 17 december 1559. "Bullret" hänvisar till skandalen när den då nittonåriga prinsessan Cecilia Vasa Johan av Ostfriesland i prinsessans sängkammare. Cecilia Vasa ertappades med

38. Gustav Vasa lämnade ingen konkret egendom i arv till Katarina. Men han gav henne rätten till ett eget hov och att hon fortsatt skulle ha ansvaret för hans döttrar, som skulle leva i antingen hennes eller vid Eriks hov fram till sitt giftermål, och han gav henne rätten till ett eget underhåll och instruktioner till sina söner och riksrådet att alltid respektera hennes intressen och se till att hon hade en ståndsmässig försörjning, men namngav inte vilka gods hon skulle få, utan hänvisade endast till att han redan hade kommit överens med sönerna om vilka det skulle vara enligt muntligt avtal. Enligt hennes styvson Karl hade Katarina sett till att få muntligt löfte på att Strömsholm skulle bli hennes förläning. Katarina antas själv ha talat med Erik XIV om att få en skriftlig försäkran på de gods hon ska ha fått muntligt löfte om, och hon fick i mars 1561 förläningsbrev på Strömsholm med tre socknar, Fiholm med två socknar, Tynnelsö med tre socknar, Tosterö, Magerö och Kungsberga med tre socknar. Hon bosatte sig på sin livgeding Strömsholms kungsgård, medan hon i Stockholm bodde både på Tre Kronor och i ett eget stenhus. Hennes egendom gav henne en fast inkomst och en oberoende tillvaro. Katarina Stenbock bar sorgdräkt i resten av sitt liv som änka; det finns ingen uppgift om att hon någonsin ska ha klätt sig i annat än änkedräkt, även om hon deltog i många offentliga ceremonier. Som änkedrottning bar hon titeln "riksänkedrottning". Det var den första gången en sådan titel tycks ha använts om en svensk änkedrottning.

39. Under Erik XIV:s regeringstid var hon i rang den främsta damen vid hovet fram till hans äktenskap med Karin Månsdotter, något som speglas i den plats hon intog vid representativa uppgifter vid hovet. Sommaren 1562 öppnade hon till exempel balen med kungen vid den middag som gavs med anledning av den polska delegationens besök i Stockholm, som kommit för att förhandla om äktenskapet mellan hertig Johan och Katarina Jagellonica. Katarinas relation till Erik XIV tycks ha varit relativt god. Erik behandlade henne med respekt, även om han misstänkte att hon stod på prins Johans sida i konflikten mellan bröderna. År 1567 erbjöd sig Katarina att tjänstgöra som medlare mellan kungen och hans fängslade bror Johan. Kungen avböjde dock förslaget med orden att hela familjen hade lovat Gustav Vasa att visa lojalitet och att Johans öde tillhörde alla som bröt sin trohetsed. Katarina fick spela en viss roll under Sturemorden. Den 24 maj 1567 gick kungen bärsärkagång och högg ned Katarinas kusin Nils Sture, varefter hans drabanter dödade hennes ingifte morbror Svante Sture och kusin Erik Sture, Ivar Ivarsson (Liljeörn) och Katarinas bror Abraham Gustafsson (Stenbock), medan däremot Sten Eriksson (Leijonhufvud) och Sten Axelsson Banér klarade sig eftersom kungen hade gett order om att alla skulle dödas utom "Herr Sten", och man inte visste vilken av de två Sten som åsyftades.

40. Hon anlände till staden samma dag. Vid sin ankomst ombads hon av en adlig delegation från kungen, ledd av morbrodern Sten Leijonhufvud och Hogenskild Bielke, att medla mellan kungen och de anhöriga till mordoffren, representerade av hennes moster Märta Eriksdotter (Leijonhufvud), och sedan återvända till kungen i Stockholm för vidare instruktioner. Vid hennes ankomst till Stockholm med sin morbror tre dagar senare, hade hela hovet, i fruktan för att kungen skulle få ett till anfall, avvaktat hennes ankomst innan någon vågade be om audiens. När hon trädde in för audiens med den adliga delegationen ska kungen offentligt ha fallit på knä och bett om ursäkt för vad han hade gjort. Han gav henne en skriftlig fullmakt att fullfölja förhandlingarna om förlikning mellan kungen och de dödas anhöriga. Det var Katarina som lade fram Märta Eriksdotters krav på ett försvarelsebrev för familjen, ekonomisk kompensation (som hon senare skulle använda för att finansiera upproret mot Erik), erkännande av de mördades oskuld och arrestering av de ansvariga, med vilka hon menade Jöran Persson. Erik accepterade kraven. Jöran Persson Tegel (i senare texter ibland även omnämnd som Göran), född omkring 1530 i Sala, död 21 september 1568 i Stockholm, var en svensk ämbetsman som tjänstgjorde som sekreterare och prokurator åt kung Erik XIV. Han var far till Erik Jöransson Tegel. I samband med Erik XIV:s avsättning 1568 greps Jöran Persson av hertigarnas trupper och avrättades. Jöran Persson som konstnären Georg von Rosen föreställde sig honom år 1871. Nationalmuseum.

41. Under sommaren och hösten 1567 avlade också Katarina flera besök hos den fängslade Johan på Gripsholm. Hon närvarade också vid det besök Erik själv avlade hos Johan i oktober tillsammans med sin maka och barn, och då bröderna försonades och Johan förflyttades till Arboga, där han fick större rörelsefrihet. Vid denna tid styrdes landet av ett råd där hennes morbror Sten och svåger Per Brahe ingick. Enligt Jonas Wettring, som höll Katarinas likpredikan, spelade hon en viktig roll både för kungens tillfrisknande, och för hans försoning med brodern Johan. Den 9 juni 1568 bar Katarina Erik XIV:s son prins Gustaf till dopet, sedan hennes syster Beata hade biträtt vid dennes födsel. Vid dubbelbröllopet mellan Erik XIV och Karin Månsdotter och Sofia Vasa och Magnus av Sachsen- Lauenburg 4 juli 1568 gick Katarina Stenbock först i processionen tillsammans med Karin Månsdotter, medan Sofia följde efter med Elisabet Vasa. Dagen efter bröllopet eskorterade hon ännu en gång Karin Månsdotter till kyrkporten under en baldakin, denna gång till Karins kröning. I egenskap av sin höga rang var hon en del av Eriks sätt att legitimera Karins nya ställning. Enligt den version som sedan gavs av kungens bröder ska kungen ha planerat att mörda de gäster, bland annat sina bröder, som han inbjudit att närvara vid bröllopet. Katarina ska då ha varnat dem för att närvara. Enligt en uppgift var det Karin Månsdotter som hade avslöjat planen för Katarina, som sedan förde dem vidare. Det är okänt hur mycket sanning som låg i detta. Under avsättningen av Erik XIV befann sig Katarina hos kungen med sina styvdöttrar Sofia och Elisabet.

42. Enligt Frankrikes ambassadör Charles de Dancay, som beskrev Katarina som "en vacker kvinna i 35-årsåldern", planerade Erik XIV att sända Katarina och sina systrar Sofia och Elisabet som gisslan till Ryssland. Detta som ersättning för sin svägerska Katarina Jagellonica, som den ryska delegationen hade bett honom att utelämna i utbyte mot en allians mot Polan, men som han på grund av internationell kritik inte vågade lämna ut. När Katarina, Sofia och Elisabet fick veta detta, flydde de från staden. Enligt en version gav de sig ut på en promenad till stadsporten, där de möttes av Sofias man och hans följe, som förde bort dem till de upproriska hertigarna. Enligt ett mer detaljerat vittnesmål gav de sig ut på en lusttur med båt på Mälaren, men fortsatte tills de nådde en motsatt strand, där de möttes av Sofias makes följe, officiellt ute för att förfölja hertigarna, som förde dem till hertigarna. Det är möjligt att Katarina hade inflytande på det faktum att Jöran Persson lämnades ut till hertigarna och avrättades: är 1611 attackerades hon av hans son, Erik Jöransson (Tegel), som anklagade henne för faderns död. Katarina Stenbock ska tillsammans med fransyskan Johanna de Herboville ha tagit hand om Eriks barn under fängelsetiden från 1568 till 1570 för att låta dem slippa inspärrningen. Enligt den officiella propaganda som Johan offentliggjorde 1569 för att berättiga avsättningen hade Erik vid ett tillfälle anklagat Katarina för att ha finansierat den danske kungen under det pågående sjuårskriget, och hotat att inte bara överlämna henne, Sofia och Elisabet till Ryssland, utan också "bränna" dem och deras hovdamer. Trots att Erik i fängelset blev misshandlad av hennes bror Olof, tycks han ha haft tillit till Katarina, eftersom han ger henne, samt sina bröder Karl och Magnus, förtjänsten av att han inte hade blivit dödad.

43. Under Johan III:s regering fick hon en mindre framträdande plats vid hovet eftersom det då redan fanns en drottning, Katarina Jagellonica. Hennes förläningar ändrades 1569, sedan hertig Karl hade ifrågasatt dem därför att de låg innanför hans hertigdöme: samtliga gods i Södermanland byttes då ut mot Åland, vilket var ett ekonomiskt fördelaktigt byte eftersom inkomsten från Ålands fiske var högt. Den enda förläning hon annars behöll var själva Strömsholm, något som Karl fortsatt ställde krav på. Som godsägare fungerade hon ofta som lånegivare och finansiär av Johan III:s krig, något som satte honom i skuld till henne, en skuld han aldrig hade möjlighet att betala av. I januari 1570 fanns planer på ett äktenskap mellan Katarina och hertig Frans II av Sachsen-Lauenburg, bror till hennes styvdotter Sofias man Magnus. Äktenskapet tycks inte ha varit politiskt utan Katarinas personliga angelägenhet. Att det inte blev av tros ha varit på grund av motstånd från hennes tilltänkte makes bror Magnus, vars skäl till motstånd är okända. År 1573 besökte hennes bror Arvid Åbo slott på sin väg till förhandlingar med den svenska arméns strejkande tyska legosoldater i Baltikum inför ett planerat fälttåg till Ryssland. Han kom då i konflikt med Ivar Månsson (Stiernkors), som anklagade honom och hans bröder för att vara odugliga och fega i de uppdrag de hade fått, men aldrig ifrågasatta "För ni är drottningens bror i Sverige; käre, ja, Guds frid, drottningens bror". Konflikten slutade med att Arvid mördade Stiernkors i ett slagsmål. Det ledde till att Arvid fängslades och Katarina ingrep som medlare mellan kungen och brodern och till slut fick be Katarina Jagellonica om hjälp innan förlikningen lyckades.

44. I egenskap av änkedrottning hade Katarina en stark ställning inom klanen Stenbock, en av de ledande klanerna i Sverige under den tiden, och arrangerade ofta bröllop och andra familjehögtider. År 1574 hjälpte hon sin bror, Erik Gustavsson (Stenbock), att gifta sig med Malin Sture. Deras giftermål kunde endast genomföras efter att Erik rövat bort Malin från hennes mor, Märta Eriksdotter (Leijonhufvud). Märta lyckades emellertid uppskjuta giftermålet en tid genom att få kung Johan III att fängsla Erik. Efter ett knappt år såg sig Johan dock tvingad att släppa Erik, delvis efter påtryckningar från hertig Karl och Katarina. Katarina stod på parets sida och medlande mellan Märta och kungen till parets förmån. Katarina var inblandad i en långdragen konflikt med hertig Karl om rätten till Strömsholm. Karl menade att han hade rätt till Strömsholm därför att den låg inom hans hertigdöme, medan Katarina menade att hon hade fått ett muntligt löfte av Gustav Vasa om att det var just Strömsholm som skulle bli hennes änkesäte, även om testamentet inte nämnde namnet på en specifik gård. Karl medgav att Gustav Vasa hade gjort ett sådant muntligt löfte, och att Katarina hade avtvingat löftet på dödsbädden och därmed hade missbrukat sin ställning. 1569 hade Katarina tvingats lämna ifrån sig alla sina gårdar inom Karls hertigdöme utom Strömsholm. Inför sitt giftermål 1579, krävde Karl återigen Strömsholm och hotade enligt Katarina med att besätta gården med våld om hon inte utrymde den åt honom. Karl förbjöd henne också att ta upp skatt från Strömsholm och sände i stället dit sina egna fogdar med militäreskort att ta upp skatt.

45. Hon fick då stöd från Johan III, som bekräftade att Gustav Vasa på sin dödsbädd hade avkrävt sina söner ett muntligt löfte om att det var just Strömsholm som Katarina skulle få, och förbjöd Karls beskattning av Strömsholms bönder. Pesten 1579-80 avbröt ett ingripande, men 1582 sammankallade Johan III en riksdag som bekräftade Katarinas rätt till Strömsholm och förbjöd Karl att hota hennes rättigheter med hot om att strykas ur tronföljden. Även fortsättningsvis förekom dock konflikter där Karl ifrågasatte Katarinas rätt att lägga sig i rättskipningen i området, så som att mildra domar, då han ansåg att hon endast fått rätten till själva gården och inte övriga rättigheter till områdets angelägenheter, som tillhörde honom. Vid samma tidpunkt mottog Katarina ett sista frieri från en tysk pfalzgreve. Frieriet tros ha stötts av Karl som ett sätt att få Katarina ur landet. Hon tackade nej till detta frieri. Katarina var närvarande vid mötet mellan det dåvarande kungaparet och Karin Månsdotter på Stockholms slott år 1582. 1584 höll hon ett möte med sina systrar Cecilia, Märta, sina bröder och sina två återstående systrars makar på Strömsholm, där de delade upp arvet efter föräldrarna och slöt ett avtal att alltid ersätta varandra för eventuell godsförlust. Hon tillhörde, tillsammans med Gunilla Bielke, dem som försökte medla under konflikten mellan Johan III och riksråden 1589-90. Under denna konflikt hyste kungen misstankar om att rådsherrarna planerade att avsätta honom till förmån för Erik XIV:s son Gustav Eriksson. Katarina blev själv misstänkt för att stå i förbindelse med dessa planer, ha sänt meddelanden till misstänkta personer och låtit dem hålla ett hemligt möte mot kungen på Strömsholm. I augusti 1590 förnekade hon detta i brev direkt till Johan III.

46. År 1592 avled Johan III och efterträddes av Sigismund. Katarina närvarade vid hans begravning 1594, och fick då plats nummer tre i begravningståget, efter prinsessan Anna och Gunilla Bielke men före den nya drottning Annas, om dock lät sig dras i släde medan de övriga gick till fots. Hon fick en skriftlig bekräftelse på sin förläning, och utnämndes även till häradshövding på Åland, vilket gav henne rätt att utnämna de lokala domarna på ön. När inbördeskriget mellan Sigismund och hertig Karl bröt ut, ställde sig Katarina och hennes släktingar på Sigismunds sida. Hennes bröder Erik och Arvid vägrade inställa sig på riksdagen 1595, och hertig Karl namngav Katarinas tre bröder, hennes svåger och hennes systerson som sina fiender. Hennes svåger, Klas Fleming, hade tillsatt en ny fogde på Åland och använt förråden på Kastelholm i sin kamp för Sigismund. Karl lät tillfångata en av Flemings män och förhörde då denne om det hade skett med Katarinas tillstånd. Detta bekräftades inte, men det uppgavs att Katarina hade skickat varningar om Karls fientlighet till Fleming. I november 1597 konfiskerades Katarinas förläning Åland av Karl. Hennes syster Ebba, Klas Flemings änka, blev samma år fängslad av Karl i Stockholm, medan flera av hennes övriga släktingar avrättades, dog i fångenskap eller flydde utomlands. Katarina skrev 1599 till Karl och bad om beskydd mot övergrepp och om nåd för sin bror Karl. Hon besökte samma år Karls drottning Kristina i Stockholm för att vädja till denna. Katarinas förläning Åland ersattes så småningom av Drottningholm. Flera av hennes kvinnliga släktingar, vars makar eller fäder hade fått sin egendom konfiskerade av Karl, fick bosätta sig hos Katarina.

47. Bland dem hennes syster Ebba och dennas döttrar, och hennes brorsdotter Brita Eriksdotter. Katarina hjälpte sin landsflyktige bror Eriks maka Malin Sture att återfå makens konfiskerade gods 1603. Hennes syster Cecilia utgjorde en ofta sedd gäst, och deras ogifta syster Märta tycks omväxlat ha varit bosatt hos de båda systrarna. Som änkedrottning hade Katarina sitt eget hov på Strömsholm och tog emot adelns döttrar som hovjungfrur. Den mest kända av dessa var hennes systers sondotter Ebba Brahe, som fick en plats hos henne 1614, för att före henne bort från kungen, som ville gifta sig med henne, och vars bröllop hölls hos Katarina 1618. Katarina var också verksam inom bruksnäringen. Bland annat skötte hon Wirsbo bruk, och 1590 anlade hon hammarsmedjan i Ramnäs bruk. År 1610 blev hon indragen i en konflikt med Karl IX. Detta år sände hon sin avlidna systerdotters två söner, bröderna Schenk, till deras far i Tyskland med en köpman hon hade lejt för uppdraget, tillsammans med en last osmundjärn för att bestrida kostnaden för resan och en del inköp. Karl lät arrestera köpmannen misstänkt för att på Katarinas uppdrag föra en last som skulle finansiera hennes landsflyktiga släktingar, som var lojala mot Sigismund. När köpmannen lyckades fly ur fängelset såg Karl detta som en bekräftelse. Katarina förnekade anklagelsen och anlitade drottning Kristina för att rentvå sig. Under 1610-talet och fram till sin död var Katarina indragen i en långvarig tvist. Hon hade drivit bruksnäring tillsammans med sin systerdotters make Kristofer Schenk under 1590-talet. När denne lämnade Sverige och pantsatte bruken till handlaren Filip Becker, hade Katarina accepterat att överta hans skulder.

48. Hon betala in en del, men upphörde då det upptäcktes att Schenk dessutom hade pantsatt bruken till lånegivaren Blasius Dundi. Under 1610-talet drev både Filip Beckers änka Anna Brunius och Blasius Dundi sina krav på Katarina att betala Schenks skulder, och hänvisade till att hon sedan kunde täcka sin egen förlust genom att kräva in skulden från den då avlidne Schenks söner, som också hade varit hennes fostersöner i många år. Katarina vägrade trots att domstolen två gånger, senast 1619, uttalade sig till fordringsägarnas förmån. Först samma år hon dog ordnade hon med överföringen av ett av sina län till systersonen Magnus Brahe för att han skulle betala skulden. Blasius Dundi (även Dundie, Dundey, Dondey eller Dondy), död 1621 i Stockholm, var en skotsk-svensk affärsman. Blasius Dundi härstammade troligen från Dundee. Han omtalas första gången 1576 då han förhandlade med Johan III om ersättning för kläde, vin, kryddor, pomeranser med mera som han köpt för att sända till Svartsjö slott. I Stockholms tänkeböcker förekommer han första gången 1577 i samband med ett skeppsbrott där ett fartyg tillhörigt Dundi och en annan skotte sjunkit vid Falsterbo. Troligen var han då ännu inte fast bosatt i Sverige, först under början av 1580-talet verkar han stadigvarande slå sig ned i Stockholm och avlade borgared här 1583. I egenskap av gods- och länsinnehavare beskrevs Katarina som omtyckt, något som inte borde ha varit enbart smicker: både hennes bröder och systern Cecilia fick sämre omdömen. Hon sände ofta petitioner till kronan och myndigheterna till förmån för bönderna som hörde till hennes gods, och hon motsatte sig också alltför hårda beskattningar, krontjänst och utskrivningar. Detta var dock inte ovanligt, eftersom många adliga godsägare motsatte sig för hård krontjänst för bönderna, som då skulle vara för utmattade att fullgöra sin tjänst hos godsägaren. Hon ska också ha skänkt generöst till kyrkan och de fattiga.

49. Under sina sista år led Katarina av allt sämre hälsa till följd av sin höga ålder och var tidvis rörelsehindrad; på grund av detta kunde hon inte närvara vid det kungliga bröllopet 1620 mellan Gustav II Adolf och Maria Eleonora av Brandenburg, men sände ändå bröllopsgåvor till kungaparet. I december 1621 avled hon, 86 år gammal. Hon är begravd i Uppsala domkyrka tillsammans med sin make och hans tidigare gemåler. Blev 86 år och hon är begravd i Uppsala Domkyrka