Julius Ceasar mördas år 44 före Kristus

1. Julius Ceasar Bildspel Anders Dernback

2. Julius Ceasar mördas år 44 före Kristus möjligt att han ha uttalade sina sista ord på grekiska: και συ, τεκνον? ("Kai sy, teknon?", "Även du, mitt barn?"). "Ista quidem vis est!” (Detta är ju våld) 44 44 f.Kr f.Kr År 0 44 44 00 44 Julius Ceasar mördas Till slut skapades i senaten en sammansvärjning med avsikt att döda Caesar. Caesars död (målning av Vincenzo Camuccini 1798). "Et tu, Brute" ("Även du, min Brutus)

3. Julius Ceasar Gaius Julius Caesar mer känd under sitt nomen gentilicium och cognomen Julius Caesar), född 13 juli 100 f.Kr. i stadsdelen Subura i Rom, död 15 mars 44 f.Kr. i Rom, var en romersk militär, statsman och skriftställare som kom att spela en betydande roll då den romerska republiken omformades till det romerska kejsardömet. Han är även benämnd Julius, Gaius Julius, Gaius Caesar och Divus Julius. Hans namn har givit upphov till ordet kejsare och dess motsvarighet på många språk (såsom Kaiser och tsar), liksom till månaden juli. Julius Caesar gjorde karriär som romersk politiker. Han blev utnämnd till folktribun tidigt, men hans första betydande och allmänt erkända titel imperator tilldelades honom år 60 f.Kr. Han innehade sedan en rad konsulskap. Därtill var han ståthållare i Sydgallien. Han adopterade släktingen Octavianus, den blivande Augustus som var Roms första kejsare. Idus martiae, det vill säga den 15 mars, år 44 f.Kr. mördades Caesar vid Pompejus teater i Rom. Han fick motta 23 dolkstick av de sammansvurna, bland vilka hans förtrogne Marcus Brutus befann sig.

4. Julius Ceasar Tillsammans med Kleopatra fick Caesar sonen Caesarion Ptolemaios. Namnet Caesarion fick pojken efter sin far, och namnet Ptolemaios från Kleopatras släkt. Namnet Ptolemaios kommer från grekiskan och betyder ungefär "aggressiv" eller "krigslik" och fick han från Kleopatras ätt som härskat i Egypten sedan 300-talet f.Kr. och kallades den Ptolemaiska ätten då den härstammade från Alexander den Stores general Ptolemaios. Julius Caesar, son till Gaius Julius Caesar och Aurelia Cotta, föddes i den gamla gens Julia, julianska ätten. Hans fasters make var fältherren Marius som sju gånger satt som romersk konsul, trots sin plebejiska bakgrund. Caesar skall som ung varit "reslig till växten och ljuslagd. Hans lemmar var välformade, ansiktet ganska fylligt, ögonen mörka och livliga". Plutarchos bekräftar detta när han skriver att Caesar hade spenslig kroppsbyggnad och blek hy. Vad antikens romare ansåg vara reslig vet vi dock ej. Caesar hade en mycket säregen klädstil. Han bar en okonventionell tunika med långa ärmar och fransar runt handlederna och gördeln löst hängande runt midjan. Sulla skall ha kommenterat Caesars klädstil inför övriga senatorer och uppmanat dem att "ta sig i akt för den illa gördlade gossen"

5. Julius Ceasar 85 f.Kr. gifte sig Caesar med sin första fru Cornelia (eller möjligen andra fru om man som Plutarchos räknar med Cossutia), dotter till Cinna. Någon gång mellan 83 f.Kr. och 76 f.Kr. fick paret en dotter; Julia, Caesars enda legitima biologiska barn, och senare hustru till Pompejus. Mellan 91 f.Kr. och 86 f.Kr. var det praktiskt taget ständigt inbördeskrig mellan Marius och Sulla. Kriget slutade med att Sulla år 82 f.Kr. intog Rom och utsågs till diktator på livstid. Efter Sullas seger befann sig Caesar i knipa då han var gift med Cornelia, dotter till Marius vän Cinna. Sulla ville att de skulle skilja sig men Caesar vägrade. Sulla benådade till slut Caesar men Caesar ansåg det ändå säkrast att fly. Han reste därför år 81 f.Kr. med prokonsuln Minucius Thermus till Mindre Asien där Mytilene gjort uppror mot den romerska överhögheten. Caesar reste då till Nikomedes, kungen av Bithynien, som diplomat. Caesar dröjde kvar vid Nikomedes hov, vilket gjorde att rykten om ett sexuellt förhållande mellan Caesar och Nikomedes uppstod, ett rykte som följde honom livet ut. När Sulla dog 78 f.Kr. återvände Caesar till Rom. De första åren efter Sullas död uträttade han inte mycket, det enda varaktiga han gjorde var att skuldsätta sig genom att anordna stora fester. Han försökte sig på advokat- och åklagaryrket och väckte åtal mot flera av Sullas gamla anhängare. Caesar begav sig därefter till Rhodos 75 f.Kr. för att få undervisning i retorik och filosofi av Apollonios Molon, som bland annat hade undervisat Cicero.

6. Julius Ceasar Caesar var krigstribun antingen 72 f.Kr. eller 71 f.Kr., det är oklart vilket. Man vet inte om Caesar tjänstgjorde utomlands eller i Italien. Det är möjligt att han tjänstgjorde under Crassus vid Spartacusupproret och att detta är den första kända kopplingen mellan dem båda. Caesar fick dock ingen egentlig möjlighet till att utmärka sig innan hans faster, Julia, dog 68 f.Kr. Vid begravningsprocessionen anspelade han på släktskapet till Marius och vann på så sätt folkmassans sympati. När hans fru Cornelia dog fick han ännu ett tillfälle att utmärka sig. Han valdes till quaestor (skattmästare) och blev på så sätt medlem av romerska senaten. Han tilldelades också en provins i Spanien. Så småningom blev han edil där han hade hand om de offentliga festerna och spelen i Rom och han blev också Pontifex maximus (överstepräst) genom en kostsam kampanj som tvingade honom till att ta ännu större lån hos bland annat Crassus. I senaten stödde han det patriciska partiet.

7. Julius Ceasar Vid den här tidpunkten var Roms mäktigaste män generalen Pompejus Magnus och den rike Crassus. Caesar behövde deras hjälp för att ta sig till makten och en hemlig allians bildades, det första triumviratet. Förbundet beseglades genom att Pompejus gifte sig med Caesars dotter Julia. Alla tre triumvirerna hade något att vinna med alliansen. Vercingetorix överlämnar sig till Caesar.

8. Julius Ceasar Triumviratet Vid den här tidpunkten var Roms mäktigaste män generalen Pompejus Magnus och den rike Crassus. Caesar behövde deras hjälp för att ta sig till makten och en hemlig allians bildades, det första triumviratet. Förbundet beseglades genom att Pompejus gifte sig med Caesars dotter Julia. Alla tre triumvirerna hade något att vinna med alliansen. Pompejus hade pensionerade soldater vilka av Pompejus hade tilldelats landlotter att försörja sig på. Dessa landlotter ville dock inte senaten, i motsats till Pompejus, godkänna såsom varande en provins. Crassus hade vänner som var kraftigt skuldsatta, dessa skulder ville Crassus få avskrivna. Caesar i sin tur ville bli konsul och därigenom få stor makt. År 59 f.Kr. valdes Caesar till konsul tillsammans med Bibulus. Caesar lyckades dock manövrera ut Bibulus ur maktens centrum och i praktiken blev Caesar således ensam konsul. Utifrån denna position och medelst övriga maktmedel kunde de tre triumvirerna åstadkomma vadhelst de önskade i den romerska politiken. Crassus, egentligen Marcus Licinius Crassus Dives, född omkring 115 f.Kr., död 53 f.Kr., var en romersk fältherre och statsman.

9. Julius Ceasar Krigen i Gallien År 59 f.Kr. blev Caesar prokonsul på 5 års tid, en titel som medförde styret över en eller flera provinser. Titeln prokonsul följde alltid på en period som konsul och kan kanske ses som belöning för den avgångne konsuln. Caesar blev först tilldelad en fattig landsbygd på den italienska halvön, med sina allierades hjälp lyckades han dock ändra detta. Caesar blev istället tilldelad Gallia Cisalpina (ungefär: Gallien hitom Alperna) och Illyria (provins på Balkan). Till detta hörde rätten att rekrytera och underhålla fyra legioner. Caesar hade stor tur vid sitt tillträde, guvernören för Gallia Transalpina (ungefär: Gallien bortom Alperna) dog och Caesar var inte sen att ta kommandot över denna hans tredje provins. Han började värva soldater, inalles sex legioner, men reste inte själv till Gallien innan han fick underrättelser om att helvetiernas hela stam hade brutit upp och tänkte marschera över den romerska gränsen.

10. Julius Ceasar Caesar stoppade helvetierna vid Rhône varpå dessa marscherade genom romarnas allierades, aeduernas, område. Dessa begärde då hjälp och Caesar lyckades besegra helvetiernas här. Till sin hjälp hade han Marcus Antonius som var Caesars högra hand. Han fortsatte invasionståget genom att besegra den germanske hövdingen Ariovistus som var på väg att invadera Gallien. Efter att ha gått i läger vintern 58–57 f.Kr. besegrade han belgierna som förberedde sig för krig mot Rom. Triumviratet samlades sedan i Lucca, Norditalien och man satte upp nya mål. Caesars befäl skulle förlängas med 5 år samtidigt som Pompejus och Crassus skulle bli konsuler. År 56 f.Kr. blev Caesar tvungen att krossa ett uppror bland veneterna i östra Gallien och 55 f.Kr. tvingades han möta nya germanska stammar som gått över Rhen. Han besegrade dem och gick även över Rhen för att härja germanernas egna länder. Denna övergång över Rhen är värd en notering. Caesar gick ej över med flottar då han (enligt De bello gallico) ansåg att detta var ovärdigt. Caesar ville inte endast gå över Rhen, han ville avskräcka från framtida germanska angrepp genom att injaga skräck i fienden, lösningen var att bygga en bro. På mycket begränsad tid byggdes en bro över den strida såväl som grusbottnade Rhen. Denna bro har länge varit ett mysterium och först relativt nyligen har historiker kunnat återskapa en metod som förmodligen skulle kunna ha använts av de romerska ingenjörerna. Bron revs dock sedan legionerna återvänt till Gallien, den hade då tjänat sitt syfte, att visa hur mäktiga de romerska härarna var. Detta poängteras då ingenjörskap och fortifikationer kom att spela en avgörande roll i Caesars fälttåg.

11. Julius Ceasar

12. Julius Ceasar Under fälttågen mot folken på den galliska nordkusten ansåg Caesar att gallerna fått stöd och uppmuntran från britterna, ett folk som levde på en stor ö i norr. År 55 f.Kr. seglade Caesar över till Britannien med 2 legioner. Han tvingades dock återvända utan några väsentliga framgångar efter att hans flotta skadats av en storm. Han återvände till Britannien året därpå med 5 legioner. Den här gången gick det bättre men han tvingades återvända eftersom ett uppror höll på att bryta ut i Gallien. Han lyckades för tillfället att kväsa upproret, men det blossade snart upp på nytt. Den här gången var det averniern Vercingetorix som ledde upproret. Han lyckades få nästan alla galliska stammar med sig. Hans strategi var att hindra Caesar från att försörja armén genom att använda den brända jordens taktik. Efter att Caesar misslyckats med att inta staden Gergovia tågade Caesar söderut, mot aeduernas land som just avfallit från Roms sida. Vercingetorix skickade då sitt kavalleri efter Caesar. Caesar lyckade slå tillbaka dem med hjälp av sitt eget germanska kavalleri. Kavalleriet med Vercingetorix flydde till staden Alesia. Caesar slog då en dubbel mur runt staden, en för att hålla inne försvararna, en för att hålla ute undsättningsarmén som han visste var på väg. Sedan Caesar hade besegrat undsättningsarmén kapitulerade Vercingetorix, och ett år senare var hela Gallien säkert under romerskt styre. Efter Caesars fyrdubbla triumf 46 f.Kr., avrättades Vercingetorix genom strypning, som var brukligt enligt romersk sed.

13. Julius Ceasar

14. Julius Ceasar Gallerkrigen kallas de krig som Julius Caesar förde under åren 58 till 51 f.Kr. i Gallien, nuvarande Frankrike, mot gallerna. Genom krigen införlivades Gallien i det romerska imperiet och under de följande åren smälte gallisk och romersk kultur samman och lade grunden till det land som skulle bli Frankrike. Slaget vid Alesia år 52 f.Kr. var det sista större slaget i gallerkrigen och stod mellan Caesars legioner och en samling av galliska stammar ledda av Vercingetorix.

15. Julius Ceasar Triumviratets fall och inbördeskriget Senaten blev alltmer oroad över Caesars stora framgångar och motarbetade honom i allt högre grad. Triumviratet höll också på att falla sönder efter Julias död 54 f.Kr. och Crassus död vid Carrhae 53 f.Kr. Caesar försökte bli konsul för att bli åtalsimmun och kunna återvända till Rom. Vintern 50 f.Kr. flyttade Caesar sitt läger till Gallia cisalpina. Patricierpartiet blev än mer oroat och lyckades till slut övertala Pompejus att stödja dem helhjärtat. Man gav Caesar ett ultimatum, senaten krävde att Caesar skulle upplösa sina legioner och återvända till Rom ensam. Caesar vägrade och tågade den 11 januari 49 f.Kr. över floden Rubicon som utgjorde gränsen mellan Gallia cisalpina och själva Italien, med 1500 man, och startade därigenom inbördeskrig. Han sägs vid tillfället ha yttrat de nu berömda orden alea iacta est, "tärningen är kastad", som därefter blivit synonymt med ett oåterkalleligt beslut

16. Julius Ceasar Sju veckor efter slaget vid Farsalos anlände Caesar till Egypten. Det ptolemaiska riket skakades då av inre stridigheter mellan de tre syskonen Ptolemaios, Kleopatra och Arsinoë. Efter att Caesar träffat Kleopatra försökte han säkra hennes plats vid tronen. Han hade endast med sig en mindre styrka till Alexandria och i väntan på förstärkningar kom det till många hårda strider mellan hans soldater och de som stödde Ptolemaios. När förstärkningar kom lyckades han snart besegra Ptolemaios som dränktes, varpå Kleopatra blev obestridd härskarinna. Caesar tillbringade sedan en tid med Kleopatra, som senare födde honom sonen Caesarion, innan han reste till Mindre Asien där han omorganiserade styrelsen av provinserna. Han besegrade också Pharnaces, Mithridates son, efter en kort strid. Efter slaget vid Zela skickade han ett brev till Rom med orden Veni, vidi, vici (Jag kom, jag såg, jag segrade).

17. Julius Ceasar År 47 f.Kr. återvände Caesar till Rom efter ett och ett halvt års frånvaro. Han återställde ordningen och kväste en revolt bland sina veteranlegioner. Han tvingades resa till Afrika där hans fiender samlats, däribland Pompejus två söner och Cato. Pompejanerna hade också kung Juba av Numidien som allierad. Caesar besegrade dem i slaget vid Thapsus och lyckades eliminera flera av sina motståndare, Cato och Scipio begick självmord vid Utica nära Thapsus, de överlevande flydde till Spanien. Efter segern i Afrika anordnade Caesar ett fyrdubbelt triumftåg där man firade erövringen av Gallien, Egypten, Pharnaces rike samt det numidiska riket. Han delade samtidigt ut stora penninggåvor till folket och anordnade flera offentliga spel, och hans gamle nemesis Vercingetorix avrättades i slutet av triumftåget. År 46 f.Kr. tvingades Caesar dra i fält till Spanien där de sista pompejanerna hade samlats. Han lyckades besegra dem i slaget vid Munda, den sista resningen under hans styre. Efter att ha återvänt hem fick han titeln imperator ("överbefälhavare"), samtidigt som han blev diktator på livstid med rätt att utse olika viktiga ämbeten. Titeln imperator hade han också blivit tilldelad en gång tidigare, år 60 f.Kr. Caesar påbörjade efter hemkomsten från Afrika en omorganisering av staten som hade avbrutits av det andra spanska kriget, men efter segern pompejanerna återupptog han ivrigt verket. l själva Rom ämnade han bebygga Marsfältet och genom att lägga om Tiberns flodbädd skydda staden mot översvämningar. Fucinosjön ville han torrlägga och genom en Tiberkanal till Tarracina avleda Pontinska träskens vatten. Från Tibern skulle en stor härväg leda över Apenninerna och gå fram till Adriatiska havet. Han ämnade även föra en kanal genom Korintiska näset. De många hedersbetygelserna han antog vid denna tid sågs av senaten som maktmissbruk, då han förutom sina politiska ämbeten gavs tillnamnet pater patriae (landsfader), en staty bland kungarnas, en gyllene tron i senatshuset och domstolen och en präst tillägnad honom. Under högtiden Lupercalia erbjöds han till och med ett kungligt diadem av Marcus Antonius, vilket han dock avstod från.

18. Julius Ceasar Till slut skapades i senaten en sammansvärjning med avsikt att döda Caesar. Den 15 mars 44 f.Kr. (Idus Martiae, även mindre korrekt Idus Martii; latin ungefär "mitten av mars"), alldeles innan Caesar skulle påbörja fälttåget mot partherna, väntade de sammansvurna med dolkar dolda under sina togor i Pompejus teater (ruinerna ligger strax öster om Piazza Campo dei Fiori). När Caesar anlände stoppades han av Tillius Cimber som tog tag i hans axlar och slet av hans toga. Enligt Suetonius utropade då Caesar: "Detta är ju våld!" ("Ista quidem vis est!"). Tillius stack därefter Caesar med sin dolk. De övriga sammansvurna följde Tillius exempel, till dessa hörde Cassius och Caesars gamle vän Brutus. När Caesar segnade ner vid foten av en staty av Pompejus efter att ha tagit emot 23 dolkstyng, skall han enligt en allmän uppfattning på latin ha yttrat "Et tu, Brute?" ("Även du, min Brutus?"). Detta stammar dock från Shakespeare, som låter honom säga det i en av sina pjäser, och är troligen inget Caesar själv sade. Det är möjligt att han istället uttalade sina sista ord på grekiska: και συ, τεκνον? ("Kai sy, teknon?", "Även du, mitt barn?"). Detta är dock omdiskuterat, och det kan inte fastslås om han överhuvudtaget yttrade någonting. Enligt den grekiske historikern Plutarkos skall Caesar istället ha dragit sin toga över ansiktet när han såg att Brutus var med i gruppen av lönnmördare. Marcus Junius Brutus (lagligt namn Quintus Caepio Brutus efter adoption) ofta kallad endast Brutus, född 85 f.Kr. i Rom, död 23 oktober 42 f.Kr. i Filippi, var en romersk senator och statsman. Han är kanske mest känd för att ha deltagit i mordet på Julius Caesar år 44 f.Kr. Brutus begick självmord två år senare i Filippi.

19. Julius Ceasar Suetonius beskriver Caesars utseende i sin biografi om mannen. Förutom sin okonventionella klädstil var han alltid noggrant rakad, och det sades att han lät noppa sitt kroppshår. Han skämdes över en kal fläck på huvudet och brukade därför alltid bära lagerkrans sedan han tilldelats den äran. Enligt Suetonius och Plutarkos drabbades han vid ett par tillfällen av anfall, som tolkats på flera olika sätt. En vanlig tolkning är att anfallen var epileptiska, men de har även ansetts vara orsakade av malaria eller så kan de ha varit migränanfall. Han hade många utomäktenskapliga affärer: förutom ryktena om Nikomedes och hans förhållande med Kleopatra förförde han även Crassus fru Tertulla, Pompejus fru Mucia och drottning Eunoe av Mauretanien. Han älskade framförallt Servilia, Brutus mor, som han en gång gav en pärla värd sex miljoner sestertier. Pärlor och gammal konst var han mycket förtjust i. Servilia, född cirka 104 f.Kr., var en romersk adelskvinna, mest känd som mor till Marcus Junius Brutus och för att ha varit Julius Caesars älskarinna. Caesar gav henne en gång en svart pärla som sägs ha varit den dyraste i världshistorien

20. Julius Ceasar

21. Julius Ceasar

22. Julius Ceasar

23. Julius Ceasar Den romerska senaten (från latin senatus, 'de äldres råd', av senex, 'gammal') var en av de centrala statsorganen i Antikens Rom. Senaten bestod ursprungligen av huvudmännen, patres, för de patriciska familjerna, vilka sägs ha insatts av Romulus och Remus, för att utgöra ett hundramannaråd (latin centumviri) åt kungen i viktiga angelägenheter. Den republikanska senaten var formellt endast rådgivande, men dess beslut kunde sällan ifrågasättas,

24. Julius Ceasar Romerska republiken var en period i Romerska rikets historia. Under republikens tid utvecklades Rom från en stadsstat bland många till ett imperium som i stort sett gjorde Medelhavet till ett romerskt innanhav. Det latinska uttrycket res publica kan närmast översättas med allmänna angelägenheter. Från republikens tidigare tid finns få eller inga skrivna källor, och dagens historieskrivning har att förlita sig dels på arkeologiska fynd, dels på berättelser som skrivits ned flera hundra år efter de påstådda händelserna. Den viktigaste av dessa romerska historieskrivare var Titus Livius, död år 17 e.Kr. Republikens senare tid finns beskriven av historiker som Polybios (omkring 200–120 f.Kr.) och dokumenterad genom samtida skrifter av olika slag. Republiken grundades enligt traditionen då Roms siste kung Tarquinius Superbus störtades 509 f.Kr., och varade i över 450 år. Under republikens slutskede fördes flera inbördeskrig, som slutligen ledde till att Rom blev ett kejsardöme. Olika historiker ser olika tidpunkter som slutet för den romerska republiken: Mordet på Julius Caesar (44 f.Kr.), slaget vid Actium (31 f.Kr.) eller då Gaius Octavianus fick hederstiteln Augustus (27 f.Kr.). Valspråk: Senatus Populusque Romanus (SPQR) Senaten och det romerska folket

25. Julius Ceasar

27. Julius Ceasar Rom och dess grannar cirka 500 f.Kr

28. Julius Ceasar

29. Julius Ceasar

30. Julius Ceasar Roms territorium och allierade år 338 f.Kr

31. Julius Ceasar Kring år 300 f.Kr. Kring år 300 f.Kr. Vid denna tid hade de statliga institutioner etablerats som har setts som typiska för republiken: Varje år valdes två konsuler, som styrde riket med hjälp av ett antal underordnade ämbetsmän som hade titlarna praetor och quaestor och med ett samlingsnamn kallades magistrater. hade staden Rom uppskattningsvis mellan 60 000 och 90 000 invånare och var därmed en av de största städerna i medelhavsområdet. Det område som direkt kontrollerades av Rom beräknas ha haft kring en halv miljon invånare, och om man räknar med det område som kontrollerades indirekt via allianser och överenskommelser var invånarantalet ännu mycket större.

32. Julius Ceasar

34. Julius Ceasar

35. Julius Ceasar

36. Julius Ceasar