Nordiska språk

1. Nordiska språk

2. Nordiska språk Västnordiska Isländska Färöiska Norska Östnordiska Danska Svenska Finsk-ugriska • Finska • Samiska(minoritetsspråk) Eskimåiska • Grönländska

3. Nordiska språk • I början talade alla som bodde i Skandinavien (Norge, Sverige, Danmark) samma språk: Urnordiskan/Fornnordiskan • Runt år 800 uppstod två huvudriktningar: östnordiska (i Danmark och Sverige) och västnordiska (i Norge och senare på Island och Färöarna). • Så småningom växte fem nordiska språk fram: Svenska, danska, norska, isländska, färöiska. • Finska och samiska kommer från en annan språkfamilj som härstammar från Uralbergen i Ryssland. • Grönländska är ett eskimå(iniut)språk som är släkt med andra eskimåspråk i Kanada och Alaska.

4. Svenska • Talas av över nio miljoner människor. • I Sverige finns också fem nationella minoritetsspråk där samiska är ett av dessa.

5. Isländska Isländskan blev redan på 1200-talet ett skriftspråk då de första isländska sagorna kom till. Sagorna, t ex Njals saga, har berättats med ungefär samma språk från generation till generation. Island har legat isolerat och har också inte använt så många låneord från andra länder. Språket har därför inte förändrats mycket sedan 1200-talet.

6. Norska Norska har utvecklats från fornnordiskan tillsammans med de övriga nordiska språken, men har, till skillnad från isländskan och färöiskan, senare starkt påverkats av danskan och lågtyskan. I Norge finns två officiella språk: Bokmål 90% av Norges befolkning använder Bokmål i skrift (och tal) Likt danska i skrift från den tid då Danmark styrde över Norge Nynorska Främst i glesbygden, fjorddalarna, fjällbygden Språken liknar varandra men många ord stavas och böjs olika. I skolan ska eleverna lära sig båda språken.

7. Norska • Varför två språk? • Danskt skriftspråk var under en lång period Norges officiella skriftspråk. Språket utvecklades – bokmål. • Ivar Aasen ville (ca 1850) att Norge skulle ha ett ”eget” skriftspråk. Nynorska (baserat på talspråk och dialekter i Norge) kom då till. • Debatt runt 1950-talet: ett enat norskt språk, misslyckades dock. Språken har sedan dess utvecklats var sin väg.

8. Danska Danskan och svenskan hade länge ett gemensamt östnordiskt språk. Så småningom uppstod olika dialekter där bl a konsonanten k blev g i danskan, p blev b och t blev d. Skriven danska är därför lätt att förstå för oss svenskar, där ca 90 procent av orden är endast har små stavningsskillnader. Talad danska är ofta svårare att förstå på grund av den snabba uttalsutveckling som danskan haft under 1900-talet. Utlänningar beskriver danskan som monoton och släpig, och många säger att danskarna talar som om de hade en het potatis i munnen eller munnen full med gröt.

9. Färöiska Färöarna tillhör Danmark men har ett visst självstyre och ett eget språk. Elever i skolan undervisas på färöiska men lär sig också danska. Först under 1800-talet fick färöiskan ett eget skriftspråk efter att fått viss självständighet från Danmark. Liksom isländskan eftersträvar färöiskan ett språk utan för många låneord från andra språk. Färöiskans och isländskans talspråk påminner mycket om varandra. Skriftspråket skiljer sig dock mycket åt.

10. Grönländska Grönland tillhör Danmark men har ett visst självstyre och ett eget språk. Grönländska är ett eskimå(iniut)språk som är släkt med andra eskimåspråk i Kanada och Alaska. Grönländskan har till skillnad från övriga eskimåspråk ett eget skriftspråk. Grönländskan byggs upp genom att man lägger olika ändelser till ett grundord. Ett grönländskt ord kräver därför en hel mening vid översättning.

11. Finska Finska kommer från en annan språkfamilj än de andra nordiska språken. Finskan härstammar från Uralbergen i Ryssland. Språket räknas till den finsk-ugriska språkgruppen, dit också ungerska, estniska och samiska räknas. Finland tillhörde Sverige från medeltiden fram till 1809. Därför finns det delar, t ex i Åbo där det talas svenska och gatuskyltar mm finns på svenska..

12. Finska Språket stavas som det låter och ord börjar aldrig med mer än en konsonant. Ord skapas oftast av ett grundord som man lägger förstavelser eller ändelser till. Genom att lägga till ändelser till ett ord kan man också uttrycka det vi i svenskan behöver flera ord/långa fraser till. Finskan försöker också bevara språket utan för många låneord utan skapar hellre egna ord (ex: telefon=puhelin)