140 likes | 523 Views
Finlandssvenska och sverigefinska. Olika betingelser för språkvård. Historia och ursprung, kontinuitet och variation. Finlandssvenska.
E N D
Finlandssvenska och sverigefinska Olika betingelser för språkvård
Historia och ursprung, kontinuitet och variation
Finlandssvenska • Svenska i Finland sedan 1200-talet. Relativt enhetligt ursprung (Mellansverige). Tidigare dominerande språk i kultur och administration. Kontinuitet bl.a. i skolväsen. Rikligt med gemensamma gamla språkdrag (finlandismer; bland dem många arkaismer). • Delvis mycket ålderdomliga dialekter, stor dialektal variation (delvis rentav sinsemellan oförståeliga)
Sverigefinska • Finska i Sverige sedan medeltiden. Finsk församling i Stockholm sedan 1500-talet. • Men: bristande kontinuitet. Dagens sverigefinnar i huvudsak (ättlingar till) inflyttade på 1950- och 1960-talen med olika geografisk bakgrund, av vilka relativt få högutbildade. • Därför inte heller språklig kontinuitet och enhetlighet, inga ”sverigefinska” dialekter (bortsett från Tornedalen). • Utmaning: att skapa kontinuitet.
Demografi Finlandssvenska: • Knappa 290 000; exakt statistik för varje kommun. • Närmare hälften bor i kommuner med svensk majoritet. • Långsträckt men rätt sammanhängande område (”Svenskfinland”).
Sverigefinska: (Här avses sådana som har finska som första och starkaste språk) • Totalantal svåruppskattat (100 000? 400 000?). • Inga orter med finsk majoritet utanför Tornedalen. • Stor spridning.
Status och domäner Svenskan i Finland: • Nationalspråk med stark ställning i lagstiftningen. I praktiken dock i många avseenden jämförbart med minoritetsspråk. En stor del av finnarna kan åtminstone lite svenska. • I princip alla domäner, inklusive lagstiftning och administration, utbildning och forskning, massmedier, kulturliv, näringsliv. Svag domän: sport. • Komplett och samhällsbärande.
Finskan i Sverige: • Officiellt erkänt minoritetsspråk, men i praktiken rätt svag ställning inom det allmänna. En försumbar andel av svenskarna kan finska. • Familj och vänner; föreningar (delvis); skola (delvis); massmedier; litteratur, teater m.m. (delvis). • Komplett (mer eller mindre), men inte samhällsbärande.
Infrastruktur Svenskan i Finland: • Rikt föreningsliv med omfattande nätverk; heltäckande skolväsen och gemensamma högskolor; eget stift; militär utbildning; massmedier (rikstidning, regional- och lokalpress, tidskrifter, radio och TV); förlag, professionella teatrar; politiska organisationer, Folktinget; rika fonder; statlig språkvård + språkvårdsnätverk. • ”Svenska rum”
Finskan i Sverige: • Sverigefinska föreningar + riksförbund; skolor (ej heltäckande); massmedier (ej heltäckande); finska församlingar. Man kan studera finska vid vissa universitet, men man kan inte studera andra ämnen på finska. Statlig språkvård. • I vilken grad utnyttjas möjligheten att studera vid högskolor i Finland? • ”Finska rum”?
Kontakt med riksspråket och kulturen i grannlandet Finlandssvenskarna: • Stora skillnader mellan olika delar. Stark kontakt i Österbotten och på Åland, svagare i Nyland. Sverige är inte ”hemma”, svenskarna är ”de”. Men läsning av skönlitteratur och facklitteratur (+ massmedier främst i Österbotten). Kluven inställning till rikssvenskan.
Sverigefinnarna: • Informella kontakter genom familjeband, semesterresor etc. Läsning av skönlitteratur. Massmedier, t.ex. tidningar från Finland (?) • Finland är ”hemma” (?) • Vem håller man på i landskampen?
Språkliga drag; förhållande till majoritetsspråket Finlandssvenskan: • Långvarig påverkan från finskan (uttal, ord, uttryck, syntax), men också lång tradition att kämpa emot. • Finlandismer av annat ursprung (ålderdomliga drag m.m.) • Om jag kommer till Sverige hörs det genast att jag är finlandssvensk.
Sverigefinskan: • Påverkan från svenskan främst på ordnivå, men troligen i ökande grad också syntax och kanske uttal • Om Paula kommer till Finland hörs det knappast att hon är sverigefinska.