Svensk slavhandel

1. Svensk slavhandel, 50 resor och 10 000 slavar transporterades Den första slavhandelsresan skedde 1646 på intsiativ av den svenska industrialismens fader, Louis de Geer. I Nigeria köptes 260 slavar, 30 dog innan fartyget lämnade kusten. Bild: Sjöhistoriska museet

3. Både före och under vikingatiden togs regelbundet trälar från grupper utanför den egna i samband med krig eller strider. Trälarna, som enligt asatron var ättlingar till en mytisk person med samma namn, befann sig på botten av det sociala systemet. Trälar kunde delvis födas in i slaveri. Man kunde även bli träl som straff, genom att begå brott. Det var även vanligt att folk frivilligt sålde sig själva som trälar, eller att en familj sålde sina barn som trälar. Sådana förhållanden var även vanliga i Skandinavien och Danelagen i England. Kung Magnus Erikssons domsigill. Kungen förbjöd slaveri i Sverige år 1335.

4. Holländaren Louis de Geer hade i flera årtionden tillverkat vapen och annat i Sverige. 1646 utrustade han ett fartyg som lastat med tyger och metallvaror seglade till nuvarande Nigeria. Där köpte kaptenen elfenben, kattun och cirka 200 slavar som fraktades över Atlanten och såldes till engelska plantageägare på Barbados. Där lastades socker och så startade återfärden till Sverige. Vinsten blev god på denna triangel handel

5. Svenska Afrikanska Kompaniet grundades den 15 december 1649 på initiativ av Louis De Geer genom ett privilegiebrev (oktroj) utfärdad av Drottning Kristina. Företaget finansierades från Amsterdam och Hamburg men huvudsakligen av Louis de Geer som också blev störste ägare. Hela 84,7% ägdes av honom. En senare aktieteckning gjordes av svenska handelsmän och adelsmän. Huvudhamnenvar Göteborg, men i början var den i praktiken hamnstaden Stade vid Elbe i svenska Bremen. Huvudsätet låg i Stockholm. Målet var att utveckla handel med Afrika, Asien och Västindien och kompaniet erhöll ett handelsmonopol på handeln söder om Kanarieöarna. Efter grundandet sluter Sverige genom Afrikanska Kompaniet 1650 ett avtal med kungen av Futu (Feta) att upplåta området vid Cabo Corso (Cape Coast) vid Guineabukten som svensk koloni. Handeln byggde på Triangelhandeln. Företaget exporterade främst textilier, hushållsartiklar och smycken till Afrika för byteshandel. Med sig från Guldkusten fraktade fartygen bland annat elfenben, guld, socker och slavar. Slavarna fördes från Afrika till de närbelägna portugisiska plantagerna på São Tomé. Odlingsprodukter som kryddor, sockerrör, guld och elfenben fördes till Europa. Det mesta av vinsterna gjordes på handeln med guld. Vinsterna från Afrikanska kompaniet hamnade mest hos köpmännen i Amsterdam och Hamburg.

6. Karta över dåtida Guldkusten

7. Ghana

8. Slottet vid Cape Coast 1682 1650 skickas den första expeditionen under ledning av Henrik Carloff till området. Carloff var tysk från staden Rostock och hade tidigare haft hög befattning inom det nederländska västindiska kompaniet. Afrikanska Kompaniet uppför fortet Fort Carolusborg (Karlsborg), 1652 och en rad handelsstationer vid kusten och Carloff blir den förste guvernören i Cabo Corso. Cabo Corso hade svensk anknytning under endast 13 år. Under besittningens samtid användes inte namnet "Svenska guldkusten" Den svenska etableringen på kusten bestod av två handelsstationer – faktorier – och ett huvudfort i Cabo Corco. Ytterligare 2 mindre fort (Fort Witsen och Fort William) uppfördes längs kusten och övriga togs över från Holland och Danmark. Cabo Corso (under senare tid ofta även kallat Svenska Guldkusten) var en svensk handelskoloni som köptes in år 1650. Kolonin låg vid den västafrikanska sydkusten i nuvarande Ghana, huvudsakligen i och omkring dagens Cape Coast. Cabo Corso köptes 1650 av det Svenska Afrikanska Kompaniet och var i svensk ägo under elva år mellan 1650–1658 och 1660-–1663. Efter 1663 togs besittningen över först av Nederländerna och därefter av Storbritannien.

9. Johan Filip von Krusenstierna född 1626, död 1659, var åren 1656-1658 den andre guvernören över den svenska handelskolonin Svenska Guldkusten. Efter att Henrik Carloff 1650 inlett uppbyggandet av kolonin utses Krusenstierna som den nye guvernören och avseglar till Cabo Corso dit han anlände i februari 1656. Carloff lämnade förargad kolonin och reste till Danmark och återvänder i januari 1658 med fartyget "Glückstadt". Den 27 januari 1658 erövrades Fort Carolusborg som endast förfogade över 16 stridsdugliga män. Krusenstierna avsattes och arresterades, kompaniets tillgångar (däribland cirka 185 kg guld och flera ton elfenben) samt fartyget "Stockholms slott" beslagtogs och området gjordes till en del av den Danska guldkusten Den danska ockupationen slutade 1659 och efter Freden i Köpenhamn 1660 efter det andra danska kriget skulle kolonin till slut återlämnas och Krusenstierna återinsätts som guvernör (förordnandet gällde egentligen till 1660). Det visade sig dock då att Carloffsunderbefälhavare Schmidt redan i mars 1659 i sin tur hade sålt kolonin till Nederländerna och försvunnit med pengarna. Krusenstierna frigavs redan 18 juni 1658 men återvände aldrig till Cabo Corso utan deltog senare samma år i belägringen av Köpenhamn. Han bevistade ombord på ett svenskt flottfartyg sjöslaget i Öresund mot holländarna 29 oktober 1658. Krusenstierna avled 1659 på Kronborgs slott och begravdes i Sankt Mariæ Kirke (Sankt Mariekyrkan) i Helsingör

10. För kung Karl X Gustav blev detta ett av flera svepskäl att kunna inleda det andra danska kriget. Efter Freden i Köpenhamn 1660 skulle Cabo Corso återlämnas, det visade sig dock då att Carloffs medarbetare Schmidt i mars 1659 i sin tur hade sålt kolonin till Nederländerna och försvunnit med pengarna. Lokalbefolkningen rebellerar dock snart mot Holländarna och Kung Futu erbjuder Sverige att återta kontrollen i december 1660. Nya expeditioner sändes till kolonin som förblev svensk för en tid. Nederländerna återerövrade Karlsborg den 22 april 1663 och beslagtog även kompaniets fartyg. Den 9 maj 1664 erövrades sedan området av England. Fartygsförlusten medförde att Afrikanska kompaniet var ruinerad. 1667 gick Nederländerna med på att betala ersättning på 140.000 riksdaler mot att Sverige i gengäld avstår från handel på Västafrika för all framtid.

11. Flera liknande resor genomfördes. Drottning Kristina och svenska staten medverkade till att ett handelskompani bildades, Svenska Afrikakompaniet. Louis de Geer och ett tiotal svenska adelsmän satsade pengar. En handelsstation öppnades 1650 i Cabo Corso på Guldkusten och där byggdes också en befästning, Carolusborg. Där arbetade ett antal svenskar men också 200 afrikanska slavar. Kompaniets fartyg seglade till Cabo Corso lastade med tyger, metaller, knivar, smycken och speglar. De återvände med guld, elfenben och socker. Det var Sveriges krig med Danmark som stoppade Svenska Afrikakompaniets planer på att utöka slavhandeln. Ett danskt krigsskepp erövrade Carolusborg 1658. Visserligen fick Sverige tillbaka fortet efter freden i Roskilde 1658, men då saknade kompaniet pengar och verksamheten lades ner. Holländarna tog över Carolusborg 1663, men förlorade det snart till engelsmännen. Danmark fortsatte däremot med slavhandel över Atlanten under 1600- och 1700-talen. Där fanns Danska Västindien på tre små öar med sockerplantager. Cirka 100 000 slavar fördes över till Amerika på danska skepp.

12. Sverige har under perioder varit inblandat i den grymma slavhandeln över Atlanten. Kring mitten av 1600-talet bildades det Svenska Afrikakompaniet som köpte slavar i Afrika för att sedan sälja dem i Västindien, och i slutet av 1700-talet var den svenska staten ägare till en egen "slavö", Saint-Barthélemy, i Västindien.

13. Kung Gustav III ville tjäna pengar. Han köpte ön Saint- Barthélemy från Frankrike 1784. Där anlades en liten huvudstad kallad Gustavia. Två år senare bildade kungen och ett antal svenska affärsmän ett aktiebolag för slavhandel. Befolkningen på Saint-Barthélemy ökade snabbt. 1812 fanns där över 5 000 invånare, hälften av dem slavar. I Gustavia handlades med slavar. Samma stränga regler gällde som på andra slavöar i Västindien. Slavar fick inte vistas utomhus sena kvällar och nätter. De fick inte samlas i större grupper. De fick aldrig bära vapen – bara en liten fickkniv. Slavar som bröt mot lagarna kunde piskas, brännmärkas, tvingas bära halsjärn – eller avrättas. Tortyr förekom för att pressa fram upplysningar och erkännanden. Dansk slavhandel var 10 gånger mer omfattande än den svenska handeln. Danskarna fraktade Ca. 100 000 slavar, mot sveriges 10 000 st. Nuvarande Virgin Islands (3 huvudsakliga öar) var danskarnas centrum för handeln. När slaveriet förbjöds blev det över en natt olönsamt att driva slavhandel. Danmark hade Svårt att hitta en köpare till ön, men 1917 köpte USA för att säkra området från tyska intressen (en tysk Ubåtsbas hade inte varit bra strategiskt) 1845 beslöt svenska riksdagen att avskaffa slaveriet på Saint-Barthélemy, men inte förrän tre år senare var alla slavar fria. Nu var kolonin inte vinstgivande längre. 1878 såldes den tillbaka till Frankrike. I Danska Västindien avskaffades slaveriet också 1845. Men de tre öarna förblev danska ända till 1917 då de såldes till USA. Nu kallas de Virgin Islands.

14. Jungfruöarna Amerikanska Jungfruöarna 3 större öar och en rad mindre öar, ca 355 km², huvudort Charlotte Amalie Centralort för den danska slavhandeln

15. Danska slavhandeln började med 190 frivilliga bosättare. Det var danska och norska män och kvinnor. De norska kvinnorna steg ombord i Bergen. Redan efter att ha vistats på ön i 6 månader hade 161 personer avlidit. Främsta dödsorsak var tropiska sjukdomar. År 1673 kom den första lasten med slavar. (från Guinea). Slavskepen lastade 500 personer, de fördes till Saint Thomas. 1754 köpte danska staten ut ägarna och övertog verksamheten. Det fanns då fria vita 208 st och 1 000 st färgade slavar på öarna. År 1800 fanns det 35 000 slavar och 3 500 st vita fria på öarna. År 1803 förbjöd Danmark/Norge import av slavar, men intern handel på öarna var inte berört. År 1878 utbröt uppror på ön flera plantageägare mördades. Bakgrunden var hemska förhållanden bland lönearbetare (klara missförhållanden). År 1917 köpte USA öarna för 25 miljoner USD.

16. Svenska Afrikakompaniet byggde ett slavfort i Ghana som döptes till Carolusborg, eller Karlsborgs fästning som det också kallades. Ett par hundra slavar jobbade där, andra slavar köptes in och såldes vidare till en ön utanför Afrika där Portugal hade sockerplantager. Det gav reapris på sockret. Svenskarna förlorade det först till danskarna, sedan holländarna och så småningom britterna, som trängde bort svenskarna 1663. Fortet finns kvar och är idag ett museum om Västafrikas historia och slavhandeln. Sällan man ser det på någons måste-lista över turistmål dock.

17. 1784 köpte Gustav III ön Saint Barthélemy i Västindien av Frankrike. Först blev han besviken, för den var mindre än Visingsö. Den hade 700 invånare varav 300 var slavar. 30 år senare var de 2 400. Det gällde andra lagar för slavarna, de fick till exempel inte vara utomhus efter nio på kvällen eller samlas i grupp efter arbetstid. Straffen de kunde dömas till var bland annat piskning, brännmärkning och att bära halsjärn. 1786 bildades det Västindiska kompaniet i Sverige, som både skulle ta över handeln med koloin – och hade rätten att bedriva slavhandel med handelsstationerna i Afrika.

18. År 1784 fanns det totalt 739 personer på St. Barthélemy, 458 med europeiskt bakgrund varav 115 var Svenskar. År 1800 fanns ca. 5 000 innevånare. Svenska riksdagen hade redan 1813 beslutat att avskaffa slaveriet, men det verkställdes först 19/5-1845. Exempel på värdering: För att friköpa slavarna skapades en slavvärderingskommitté. År 1846 vid friköpning av 241 slavar, då kostade dessa totalt 19 991 spanska daler, och 1847 kostade 282 slavar 24 699 spanska daler. Åren 1804 – 1819 kunde man i tidningen ”The Report of St. Bartholomew” läsa om stadgar/lagaröver frågot kring slavarna. Bl a fick inte fria mulatter/svarta bära vapen, det var förbjudet att samlas i grupper, giftermål, festivaler och danser, utan tillstånd. Den som gömde en slav kunde bli såld som slav. Slavägarenfick sätta bojor/fängselpå slavar och piska dem, men inte tortera och amputera någon del av kroppen. Ägaren skulle även tillhandahålla tillräckligt med mat och två klädesplagg. Slaven fick inte överges vid sjukdom eller ålderdom. Slavarnafick inte vistas ute efter kl. 21.00 på kvällen, brott ledde till fängelsepå ön. Att vistas på en utom -stående plantage utan tillstånd kostade 15 piskrapp. ÖgonvittnetAmiralpredikanten Sven Dahlman följde 1785 med på resan med skeppet Sprenporten. Han ansåg att slavarna behandlades relativt bättre, de fick mat och kläder, hade mindre grymma ägare. Ögonvittnet år 1787, Bengt Euphrasén vittnar om att kläder, bestod av ett par byxor och trasig hatt, inte mer.

19. Salomon Maurits von Rajalin, född 25 augusti 1757 i Karlskrona, död 23 september 1825 i Stockholm, var en svensk friherre, svensk amiral och ämbetsman. Han var son till Johan von Rajalin och Eleonora von Gertten. Han gifte sig 1787 med Fredrika Lovisa Jägersköld. Han började tidigt i arméns flotta och steg snabbt i graderna. Åren 1780– 1782 var han i tjänst i den franska örlogsflottan. von Rajalin var 1785–1787 guvernör i Saint-Barthélemyoch var landshövding i Gotlands län 1787–1807. Han var befälhavare i skärgårdsflottan under Gustav III:s ryska krig och i finska kriget. von Rajalin utmärkte sig särskilt i en träffning vid Porkkaladen 26 augusti 1789. Efter freden blev han 1791 konteramiral och var 1791–94 generalintendent vid flottan. Utnämnd till viceamiral 1799, var han 1801–09 som tjänstgörande generaladjutant föredragande inför kungen av ärenden rörande flottan. I finska kriget förde han befälet i skärgårdsslaget vid Palva sund den 18 september 1809. Slaget slutade med rysk seger. I oktober samma år lämnade han posten som befälhavare i kriget. Han utnämndes till amiral 1809 av Karl XIII och var landshövding i Gävleborgs län 1812–1813. Förste Guvernören 1785 - 1787

20. Von Rajalins skepp Sprengtporten var ett segelfartyg och en fregatt i svenska flottan, som byggdes på varvet i Västervik och sjösattes 1768. Hon var bestyckad med 24 kanoner som senare minskades till 12. Skeppet fick först namnet Enigheten men döpes 1775/1776 om till Sprengtporten. Hon blev Sveriges första fartyg som besökte den svenska kolonin S:t Barthélemy i Västindien efter besittningstagandet. År 1810 sänktes hon i Bollösund, Karlskrona skärgård. Saint Barthélemy, Västindien. Anlöpte 6 mars 1785, avseglade 4 juli 1785

21. Om en slav rymde fick ägare straffa slaven som han ville, exempel på text som beskriver regler: ”Den brottslige lägges framstupa på jorden, bindes med händerna fast vid hjulet under en Canon, fötterna utsträckas och fastbindas vid 2:ne pålar, som blifva nedslagne uti jorden, kläderne blifva borttagne, at kroppen blifver bar, den som skall slå honom, har en piska med kort skaft; men snärten och smällen är 6 eller 7 alnar lång; han ställer sig på något afstånd och med piskan slår knäppsmällar på slafvens bara kropp; hvarje slag smäller som et pistol-skott och stora skinsamt köttstycken följa ofta ifrån kroppen; Slafven får uthärda 30, 50 eller 100 sådane slag, alt efter större eller mindre brott.84” Doktor Christopher Carlander skriver: att en ägare fick slå sin slav med 29 piskrapp, fast då inte med en piska av ko skin. Fordrades det fler slag var slavägaren tvungen att vända sig till vakten på ön, som då kunde utdela fler rapp med en smällpiska.

22. 1807 förbjöd Storbritannien slavhandeln, men Sverige fortsatte. Den brittiska antislavrörelsen hade tagit kontakt med Gustav III redan 1788, men då blånekade kungen till att Sverige sysslade med sådana befläckande saker. Först när flera länder i Europa fördömde handeln drog Sverige ner på slavtrafiken på Saint Barthélemy. Slavarna på ön frigavs dock inte. Till och med när det blev dödstraff på slavhandel i Sverige, infördes undantagsregler för slavhandel för husbehov i den svenska kolonin. Först 1840 uppmärksammades slavhandeln på allvar i Sverige, efter besök från brittiska antislavrörelsen. 1845 avsatte riksdagen pengar till slavägarna för att ersätta förlusten när slaveriet slutligen avskaffades officiellt 9 oktober 1847 – och alla slavar i den svenska kolonin blev fria. Kolonin i Västindien behöll dock Sverige till 1878, då den lämnades tillbaka till Frankrike.

23. Samuel Fahlberg, bl.a. lantmätare på S:t Barthélemy, ritade år 1800 en karta över ön. Man kan fortfarande se likheter mellan kartan och hur ön ser ut i dag.

24. Den nutida hamnen i Gustavia, huvudorten på ön Saint-Barthélemy, en ö som svenska kronan förvaltade 1784-1878. https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Gust avia_Harbor,_Saint-Barth%C3%A9lemy.jpg

27. Teckning som sägs visa hur slavar lastades på ett brittiskt slavskepp. Teckningen publicerades av den svenske slavmotståndaren Carl Bernard Wadström år 1794

28. Uppsalaforskaren Anders Sparrman var en svensk abolitionist, och verkade för att alla länders slavhandel skulle förbjudas. Anders Sparrman, född 27 februari 1748 i Tensta församling, död 9 augusti 1820 i Stockholm, var en svensk naturforskare. År 1765 följde han med en expedition till Kina som skeppsläkare. Två år senare återvände han och beskrev de djur och växter han funnit i Iter in Chinam – Resa till Kina, som utgavs 1768. År 1772 anslöt han sig till James Cooks andra resa och forskade i Australien, Oceanien och Sydamerika. På Linnés rekommendation reste han 1772 till södra Afrika där han studerade naturlivet och befolkningen. År 1787 deltog han i en resa till Västafrika. Sparrmanvar även abolitionist, det vill säga en person som engagerade sig politiskt mot slaveri. Han kom att inneha flera akademiska poster, bland annat som professor vid Collegium medicum i Stockholm 1790. Sparrman, som blev medlem av Kungliga Vetenskapsakademin 1776, verkade på ålderdomen som fattigläkare.